Debatt: Vi måste börja lyssna på vårdpersonalen

När vi marknadsanpassar saker som har med vård, omsorg, empati, ödmjukhet och kärlek till medmänniskor att göra och istället inför vinstintresse faller verksamheternas grund samman, skriver undersköterskan Jenny Härold Blomqvist.

Avtalsbrott, vinstuttag, vanvård och valfrihet. Alla dessa saker lyfts fram och debatteras i samtalet om äldreomsorg. Mycket av den offentliga debatten handlar om pengar och om vinster. Hur kan vi höja kvaliteten och hur ska vi effektivisera i en verksamhet som kostar staten så mycket? Ska riskkapitalister få ta ut vinst och hur ska vi egentligen göra med valfriheten? Jag kan inte låta bli att undra varför diskussionen så sällan handlar om de undersköterskor och vårdbiträden vars arbetssituation är helt beroende av de beslut som fattas i dessa frågor – beslut som får och har fått tydliga konsekvenser när det gäller kvinnors arbetssituation.

Arbetsmiljöverket har konstaterat att kvinnors arbetsmiljö blir allt sämre och att sjukskrivningarna inom vård- och omsorgsyrken ökar. De skriver att kvinnor oftare än män blir sjuka av sitt arbete och i högre utsträckning uppger att arbetsbelastningen ökar. Samtidigt skriver tidningen Kommunalarbetaren att kvinnor inom vård- omsorgs- och städyrken är de som är sjukast inom alla yrkeskategorier.

Som undersköterska och vårdbiträde står man brukarna mycket nära. Relationer skapas, vänskapsband formas. Personalen kämpar på och sliter för att de som är beroende av vården inte ska drabbas när arbetsgivaren gör förändringar i driften. Det innebär att man ibland gör saker som kan komma att påverka den egna hälsan negativt eftersom man vill att andra inte ska fara illa.

Olika medier rapporterar nu allt oftare om personal som har fått nog av den ökande press som beläggs dem av arbetsgivaren. Enligt flera vittnesmål är personal så överhopade av uppgifter att de inte klarar av att ta hand om de mest basala behov som de vårdbehövande har. Personaltätheten har minskat. När vi marknadsanpassar saker som har med vård, omsorg, empati, ödmjukhet och kärlek till medmänniskor att göra och istället inför vinstintresse faller verksamheternas grund samman. För att göra vinst måste man dra ned på kostnader. Den största kostnaden är personal. Därför blir det rationellt att minska den. Vilka blir konsekvenserna av detta?

Personalen blir sjuk, de äldre vanvårdade. Men istället för att se detta som varningssignaler på att systemet som sådant inte fungerar fortsätter makthavare att prata om vikten av valfrihet för de äldre. Men hur viktig är denna form av valfrihet egentligen? Det har visat sig vara kontinuitet som de äldre värdesätter högt. I detta fall innebär kontinuitet ”låg personalomsättning, hög andel heltidsanställda och låg andel timanställda”, enligt rapporten Konkurrensens konsekvenser (SNS Förlag). Men hos de privata utförarna ligger det till på följande vis: 10 procent lägre personaltäthet men generellt sett har vi numer fler timanställda och i större utsträckning osäkra anställningar samt vårdföretag som saknar kollektivavtal. Valfrihets-hetsen och konkurrensutsättningen har fått motsatt effekt mot den påstått önskade. Det skapar mer oro och problem än vad det ger i form av positiva konsekvenser.

Så vilka är då konsekvenserna av konkurrensutsättning av äldreomsorg – har den lett till effektivisering och höjd kvalitet? Sannolikt inte. Den verklighet som vi nu står i vittnar så vitt jag kan bedöma om utsliten och sjuk personal, om vanvård, om uteblivna promenader och om sämre anställningsvillkor. De privata utförarna har inte, som de påstår, gett bättre löner och villkor för anställda, de kommunala utförarna halkar efter och kan inte hävda sig i den tävling som uppstår vilket leder till sämre villkor även för anställda i kommunerna. Därmed kan det enda alternativet och den enda sunda slutsatsen vara att omformulera samtalet kring vård- och omsorg till att handla om andra värden än ekonomiska. För hur mäter man egentligen hög kvalitet när det gäller mänsklig närhet eller omsorg? Hur mäter man saker som tröst, mänsklig omsorg, mänsklig kontakt och samvaro. Hur mäter man en annan persons närvaro i livets slutskede, vad är det värt?

Vi måste börja lyssna på undersköterskorna och vårdbiträdena när det säger att situationen inte är hållbar. Vi måste lita på att de vet vad som krävs för att en verksamhet ska vara lyckad och – framförallt – vad som krävs för att vårdplatsen ska vara det hem som de äldre är förtjänta av i egenskap av människor. Nuvarande diskussion visar tydligt att arbetarkvinnorna i form av undersköterskor och vårdbiträden inte är värda det minsta i kunskapstyngd vad gäller uppfattning om den egna arbetsmiljön och den egna arbetsplatsen. Så kan det inte fortsätta. Låt undersköterskorna tala och lyssna på vad de säger!