Debatt: Vi lever i ekonomismens tidsålder

Det sägs att vi lever i antropocen. En tidsålder där vi som människor påverkar planeten mer än naturen själv gör. Vi påverkar de planetära processerna, som det heter.

Det är illa, det där med att påverka de planetära processerna. Vi sågar av den gren vi sitter på. Att just den här planeten lyckas härbärgera liv – och till och med gjort det möjligt att bygga goda samhällen för arten homo sapiens – hänger på en skör tråd.

Avståndet från solen gav oss en temperatur så att liv kunde uppstå, fortbestå och utvecklas. Vattnet, som utgör livets källa, vare sig dunstar eller fryser. Några få grader lägre temperatur och en ny istid lägger sig över planeten. Några få grader mer till att isarna smälter och landområden försvinner. Havets enorma mängder vatten skulle, om jorden vore ett alldeles jämnt klot, begrava den fasta jordytan på nästan 2500 meters djup.

Samma vatten har vandrat i sitt kretslopp under årmiljoner. I vattnets mjuka, gungande vagga föddes cellen. Livet började spira och smög sig fram ur havets famn och klättrade efter årmiljoner upp på land. Årmiljon lades till årmiljon. De senaste kosmiska sekunderna har detta lilla vänliga klot i det oändliga kosmos fött fram en art som kallar sig homo sapiens – den visa människan.

Denna, enligt egen uppfattning, visa art påverkar nu de planetära processerna mer än naturen själv. Vi sägs därför leva i antropocen. Jag finner dock denna benämning av vår tid vara missvisande. I själva verket är vi nämligen så små att vi accepterat att vara kuggar i ett ekonomiskt system som, på grund av vår oförmåga att bryta oss ur, tycks vara självgående. Vi har gått in i en annan fas: econocen. Ekonomismens tidsålder. I vilken vi förvandlat oss själva till slavar, kortsiktigt beroende av det som långsiktigt leder mot kollaps. Där framgång mäts i växande prekariat, ökande stress och takten i vilken naturtillgångar mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor.

Kanske är vi offer för Stockholmssyndromet, det vill säga att vi har börjat älska våra fångvaktare – det system som reducerar oss till något mindre än vad vi skulle kunna vara. För att bli fria behöver vi lämna econocen och ta klivet över till det som verkligen skulle kunna kallas antropocen. Sluta låta oss styras av det ekonomiska systemet. För att istället styra det. På ett varligt sätt. Som ger oss skäl att kalla oss den visa människan.

Vi har låtit oss bli fångar i det alltmer vulgära systemet. Steg för steg, som vore det något naturligt. Sittande på ett sluttande plan tycks vi inte se hur den frihet det talas om i själv verket är ett fängelse. Hur allt mer underkastas ekonomismens järnlag. Du skall vara lönsam, lille vän. Inte för dina medmänniskor, inte för helhetens bästa, inte för den globala miljön – utan för systemet självt. För att det ska överleva tvingas de flesta av oss bli kuggar i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare. Den som ramlar av får skylla sig själv. Medan rikedomar sugs uppåt. Smulteorin dominerar, den innebär att ju mer överflödet är på de rikas bort ju mer smulor ramlar ner till de fattiga.

En del är således vinnare. Så länge det varar.

Vad är en människa? Kanske är det den frågan som först måste besvaras innan vi tar ställning till huruvida systemet vi lever med är av godo eller ondo. En människa är – jag tror de flesta av oss är överens om det, oavsett ideologisk hemvist – en biologisk, social och kulturell varelse. En del vill lägga till andlig.

Men. Vi – de vanliga människorna – betraktas idag mest som ekonomiska varelser vars uppdrag det är att producera och konsumera och skapa tillväxt för att hålla igång systemet. Vi har reducerats till ekonomiska varelser. Trots att vi i grunden är just biologiska, sociala och kulturella varelser.

Det är en oerhörd skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor.

Att bygga ett samhälle för riktiga människor utgör ett hot mot systemet. Samtidigt som systemet i sig utgör ett hot mot både oss själva som människor och mot den planet där vi lever våra liv.

Den som inte förstår det lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats på Birger Schlugs blogg och är inledningen på en längre serie om det ekonomiska systemet.