Manlighet är inte ett problem som ska åtgärdas

Manlighet är ett problem som ska åtgärdas. Det är i alla fall den syn som Jämställdhetsmyndigheten och de organisationer som ska hantera den krisande manligheten utgår ifrån.Samtidigt visar både forskning och verklighet något annat: pojkar och unga män har tre möjligheter att hitta sina förebilder. I familjen, genom fäder eller nära släktingar; i civilsamhället eller föreningslivet genom mentorer; eller i arbetslivet eller skolan genom manliga chefer och lärare. Alltför många unga killar saknar alla tre.

När samhällsvetaren Richard Reeves besökte Stockholm pekade han på det uppenbara: pojkar halkar efter i utbildning, arbetsliv och hälsa – inte för att det är något fel på dem, utan för att samhället slutat erbjuda de strukturer som hjälper en pojke att bli man.

Förr fanns de där. I armén, kyrkan och föreningslivet. Inte perfekta, men närvarande. De gav ramar, krav och riktning. Idag finns ett tomrum.

I det tomrummet försöker pojkar initiera sig själva in i vuxenlivet – vägledda av algoritmer, influensers och gangsterkultur. Vi är båda uppvuxna i miljöer där detta tomrum varit påtagligt och vet av erfarenhet hur denna häxbrygd göder begär och svälter karaktär.

Samtidigt formas pojkar i ett system där majoriteten av vuxna omkring dem är kvinnor. Enligt SCB är tre av fyra grundskollärare, nio av tio förskollärare, åtta av tio socialsekreterare och nästan tre av fyra psykologer kvinnor.

Det är inte konstigt att vissa perspektiv dominerar när andra knappt finns där. Vi har lärt oss att representation spelar roll. Det var hela poängen med feminismen. Men när det gäller pojkar verkar den insikten plötsligt inte gälla längre.

Det måste finnas plats för flera perspektiv än dem som beskriver manligheten som ett problem.

Jämställdhetsmyndigheten säger att den ska arbeta för att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma makt att forma sina liv. Men i praktiken är både organisationen och perspektiven kraftigt snedfördelade. Över 80 procent av medarbetarna är kvinnor. Återigen: det är troligt att det påverkar vad som uppfattas som problem, och vilka lösningar som anses möjliga.

Myndighetens eget språk avslöjar också något annat: fokus ligger på maktordningar, normkritik och strukturell problematisering av manlighet. Det betyder inte att dessa perspektiv saknar värde, men när de blir dominerande riskerar de att tränga undan andra perspektiv. Ord som ansvar, disciplin, förebilder och vägledning lyser med sin frånvaro. Här blottas en avgörande motsägelse: om maskulinitet främst beskrivs som något problematiskt – vem ska då visa pojkar hur man utvecklas till något konstruktivt?

Organisationen Män ”arbetar med killar och män för att förändra destruktiva normer kopplade till manlighet och utmana patriarkala maktstrukturer”. De fick över 115 miljoner kronor i statliga bidrag 2022–2024. Man håller workshops, studiecirklar och föreläser. Att följarna på sociala medier till största delen är kvinnor, trots att verksamheten riktar sig till män, är talande.

Toxisk maskulinitet är ett problem. Men vilka är bäst skickade att ta itu med den; opinionsbildare som föreläser – eller konsekvent närvarande och jordnära män, feminister eller inte?

Samtidigt är frågan större än både Jämställdhetsmyndigheten och organisationen Män. De är symptom på ett större problem: vilka förklaringar och lösningar som ges företräde när pojkars utveckling diskuteras.

Statliga satsningar behöver stärka upp närvarande män i pojkars övergångsmiljöer. Det finns sannolikt mycket att göra genom totalförsvaret- och civilsamhällets olika organisationer: Hemvärnet, Försvarsmakten, Skyddsvärnet, idrottsrörelsen, samt praktiska lärlingsmiljöer inom bygg, hantverk och teknik.

Slutligen välkomnar vi den pågående diskussionen om utbildningsväsendets akademisering. Idealiseringen av teoretisk kunskap och nedvärderingen av praktiska utbildningar gagnar inte jämställdheten. Skolan behöver åter ge utrymme för olika vägar, där praktisk yrkesskicklighet värderas lika högt som teoretiska meriter.Jämställdhetsmyndigheten, som har stort ansvar för det statliga narrativet i dessa frågor, behöver bli mer jämställd och inkluderande. Det måste finnas plats för flera perspektiv än dem som beskriver manligheten som ett problem. Vi behöver inte fler kampanjer om män. Vi behöver fler män i pojkars liv.