Debatt. .

2019-07-17 12:44
”Var ska de som saknar nätverk och ekonomiska förutsättningar få hjälp?” undrar debattören. Bild: Jessica Gow/TT
”Var ska de som saknar nätverk och ekonomiska förutsättningar få hjälp?” undrar debattören.
Puffetikett
Dagens ETC

Vi kan inte överlämna de unga åt mediciner

När livet gör ont behövs möten med andra människor. Kunniga professionella som har modet att lämna New Public Management därhän och istället inbjuda till ett möte – inte bara en medicin. 

Något nytt är i varande. Ett hopp tänds. Kanske bryts tystnadskulturen. Alltfler vittnar om orimligheten i dagens dominerande diskurs om ”ökad psykisk ohälsa och behovet av utbyggd psykiatri”.

I maj publicerade Ingemar Engström, forskningsledare, Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare och Sofia Wikman, docent i kriminologi en artikel i DN där de ger en välbehövlig och ytterst välkommen motbild.

Författarna uttrycker en oro över den kraftiga ökning som skett vad gäller diagnoser och utskrivning av psykofarmaka till barn och unga, och hänvisar till Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell som föreslår att vården ska organiseras ”som för patienter med kronisk och långvarig sjukdom som diabetes, Kol och liknande sjukdomar”.

Engström, Bremberg och Wikman ifrågasätter rimligheten i att behandla unga människors reaktioner på livet utifrån ett medicinskt tänkande. De pekar på en rad konsekvenser av detta, inte minst risken att i tidiga år få en livslång dom om psykisk sjukdom, och det stigma som härav följer.

Deras kritiska blick är ytterst välkommet. Likt folkmassan i H C Andersens välkända saga ”Kejsarens nya kläder” har såväl myndigheter som akademi och praktiker under de senaste decennierna i hög grad underlåtit att påtala det tillsynes självklara: det är något som inte stämmer.

Något fundamentalt saknas: säkerställda undersökningar och långsiktig forskning, men också alternativ för alla de unga som behöver möta vettiga vuxna att tala med när det egna nätverket inte räcker till. När de egna krafterna sinar. När livet tillfälligt ställs på sin spets.

När livet gör ont behövs möten med andra människor, också i professionella rum. Människor som orkar. Som finns när krisen är som värst. Som stannar kvar tills de inte längre behövs. Som ger hopp om att det kommer att bli bättre. Människor som vet betydelsen av att samarbeta och att hjälpas åt. Som vågar möta det som är svårt tillsammans med dem det handlar om. Människor som lyssnar. Kunniga professionella som har modet att lämna New Public Management därhän och istället inbjuda till ett möte.

I mitt arbete som psykoterapeut och lektor påminns jag dagligen om vad som är väsentligt när livet står på spel: en grundad kunskap om betydelsen av relationer och sammanhang, men också om att träda fram som de människor vi är bakom den professionella rollen. Att visa sig och ta ställning när så behövs.

De senaste åren har jag via daglig praxis och genom delaktighet i det internationella nätverket IIPDW (International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal) uppmärksammat ett växande fenomen, allt fler unga människor och deras familjer uttrycker att de inte vill att barnet ska få en diagnos. De ställer alla samma frågor:

”Vart ska vi vända oss?”

”Finns det inget annat än BUP?”

Två förtvivlade frågor som ställer samtiden på sin spets och som kräver ett svar. Vart ska alla de unga och deras familjer vända sig som inte vill definieras utifrån ett psykiatriskt ramverk, som påverkar inte enbart enskilda människor utan också utbildningsinstitutioner, myndigheter och samhället i stort? Psykoterapi är inte tillgängligt för dem som inte har råd att betala. Samhälleliga alternativ till psykiatrisk behandling blir färre och färre.

Var ska de som saknar nätverk och ekonomiska förutsättningar få hjälp?

Svaren brådskar. Unga människors liv står på spel.

Carina Håkansson 
Dr i psykoterapi, leg. psykoterapeut och socionom. Stiftelsen Det utvidgade terapirummet Grundare av IIPDW och medgrundare av nätverket Sociala Frågan