Debatt: Ebba Busch har fel – feminismen har öppnat nya dörrar för pojkar

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch skriver i Dagens Nyheter att Sverige behöver en ny sorts manlighet – disciplinerad och redo att gå ut i krig. Det beskrivs som ett sätt att visa omsorg om pojkar. Men vad säger det egentligen om hur vi värderar mäns liv, när manlighet definieras som viljan att dö? Om det yttersta uttrycket för manlighet är att offra sig, då handlar det inte om att skydda pojkar – utan om att göra dem till redskap.  

Så vem bryr sig egentligen om pojkarna, eller männen för den delen? Är det den som manar dem till krig och kontroll – eller den som vill ge dem ett liv fritt från våld, känslomässig avstängdhet och ensamhet? 

Busch anklagar feminismen för att ha förminskat pojkar. Men det är en falsk bild. Den feminism som vi – och många andra – står för har i decennier visat hur könsnormer skadar inte bara kvinnor, utan även män. Feminismen har öppnat dörrar för nya sätt att vara pojke och man: sätt där män inte måste förtjäna sitt värde genom att vara starka, tysta och hårda. 

Att vända detta arbete ryggen är inte bara ett angrepp på feminism – det är ett svek mot både pojkar och män. För när kvinnor görs till roten till mäns problem, då förvärras problemen. Pojkars psykiska ohälsa blir ett slagträ i en ideologisk kamp, snarare än ett allvarligt samhällsproblem som kräver omtanke och insatser. 

Vi lever i en tid där människor förväntas vara effektiva, disciplinerade och mätbara. Busch föreslår en manlighet byggd på prestation. Men män är inga maskiner. Vi är människor – med känslor, behov av närhet, ömhet och förståelse. Att uppmuntra män till att vara sårbara, lyhörda och empatiska är inte att göra dem feminina – det är att göra dem hela. 

Ingen pojke föds med en längtan efter våld. De flesta vill bli älskade, förstådda och ha friheten att vara sig själva. Därför behöver vi tala om manlighet, men inte genom disciplin och krigsretorik. Vi behöver en manlighet som gör plats för känslor, relationer och omsorg. En manlighet där värde inte sitter i förmågan att slå, utan i förmågan att känna – och förstå andra. 

Vi behöver komma vidare från idén om att det pågår ett livsstilskrig mellan ”mjuka” och ”hårda” män. Den manlighet vi pratar om på organisationen MÄN är varken ett klädesplagg eller en teoretisk modell – vi tror på jämställdhet i praktiken och sätter görandet i fokus.  

En manlighet som förstår de egna behoven och är grundad i sina handlingar är också en manlighet som mår bra. Att förstå sig själv och kunna uttrycka sina känslor är inte en svaghet – det är en styrka. Det är inte krigsförberedelser våra pojkar behöver. Det är vuxna som ser dem som människor, inte som framtida soldater. 

Det har alltid funnits skillnader mellan kvinnor och män – jämställdhetsarbetet har aldrig förnekat det. Men det är inte skillnader i personlighet vi pekar ut som problem, utan skillnader i makt. När Ebba Busch efterlyser tydliga förväntningar på män, bör de inte handla om att bära vapen – utan om att ta ansvar, visa omsorg och välja bort våld. 

Vi på organisationen MÄN har över 30 års erfarenhet av att arbeta med män och pojkar i hela Sverige. Vi leder samtalsgrupper för pappor, utbildar skolor och kommuner i våldsprevention och möter män med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns en enorm längtan bland män efter något annat än tystnad och hårdhet. Våld går inte att straffa bort – det förebyggs med omsorg. Med hårdare tag får vi bara hårdare män. Och i förlängningen, ett hårdare samhälle.