Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Vem planerar staden?

Skiss över det planerade Karlatornet.
Skiss över det planerade Karlatornet. Bild: Bild: Serneke Group

ETC Göteborg.

"Karlatornet sätter frågan om samhällsplaneringen och byggandet av en ekologiskt och socialt hållbar stad på sin spets."
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Karlatornet sätter frågan om samhällsplaneringen och byggandet av en ekologiskt och socialt hållbar stad på sin spets. Jag har i artiklar ifrågasatt projektet och kallat det ett haveri för en seriös planering. I intervjun i ETC Göteborg 22 juni svarar Daniel Bernmar att han ser problemet med en ojämlik stad men ändå har prioriterat behovet av bostäder. Han menar också att kommunen inte helt kan styra vad som byggs. Ulf Kamne säger att allt byggande har en ekologisk påverkan och att han inte tror att det skulle vara mer energikrävande att bygga högt. I ETC Göteborg 30 juni svarar Birgitta Lööf och Tore Hjelte att processen varit den gängse där ”enskilda och allmänna intressen vägs mot varandra”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

 

Många frågor på en gång. Låt mig börja med den sista, om planeringsprocessen, och göra en jämförelse. Sedan 2014 har starkt expansiva Uppsala, liksom Göteborg, rödgrön majoritet. Byggnadsnämndens ordförande, socialdemokraten Erik Pelling, menar att där på kort tid skett ett skifte från ”marknadsstyrning och väntan på privata initiativ till en bred politisk enighet om behovet av en övergripande planering”. Och som en illustration av det understryker han att borgerliga politiker som kallar aktiv markpolitik och utnyttjande av planmonopolet för ”kommunism” numera är historia i Uppsala.

Jag väntar fortfarande på att detta välbehövliga skifte ska ske i Göteborg. Senast för något år sedan kallade miljöpartisten Ulf Kamne i en intervju en aktiv offentlig planering för ”stalinism”. Jag hävdar att Göteborg i ovanligt hög grad gett exploatörerna fria händer. Det börjar med ett finger och när de privata aktörerna ser att det går bra fortsätter man med resten av handen.

Fastighetsägarnas trevare för några år sedan att bebygga stadens torg leder till förslag från fastighetskontoret att fylla Skanstorget med ett slutet kvarter. Cirkustomten i Lorensbergsparken som sparats för ett offentligt ändamål säljs ut till högstbjudande för att bygga bostäder. Ett konsortium av stora fastighetsägare lägger fram ett förslag om att ersätta Valhallabadet med en ny arena i utbyte mot byggrätter i området för en halv miljon kvadratmeter kontor och bostäder. Format av stadens ledande arkitektkontor till ännu en i Göteborg numera rutinmässigt spretig höghusmiljö marknadsför man det som ”Plats för Göteborg” (på city branding-kartan?). Och kommunen tackar och bockar får man förmoda.

I kvalitetsfrågor verkar politikerna inte ha någon uppfattning. Tvärtom påverkas de av de glada amatörerna i Yimby att snarast driva på förtätningen. Stadsbyggnadskontoret är samtidigt pressat av kraven på ”framdrift” av nya planer och av att erfarna planerare slutar med pension eller går till bättre betalda privata jobb.

Planering är, precis som politik, en situationsbestämd professionell verksamhet som kräver erfarenhet och omdöme. Låt mig ändå slå fast några saker: Täthet är ett exploatörsintresse, människor vill ha närhet i staden, också till grönområden. Närhet kan åstadkommas på många andra sätt än genom höga hus. Höga hus är på alla sätt (grundläggning, konstruktion, hissar) mer resurskrävande och därmed dyrare att bygga. Höga hus och hög täthet går ut inte minst över barnen. På Karlavagnsplatsen kallar kommunen det ”nytänk” när man lägger förskolegårdar på taket på sjunde våningen. Föräldranätverket Barnverket kallar det vid dess rätta namn för systemfel. Det enda hållbara motivet för höga hus är symbolvärdet: det ojämlika samhället kommer att sticka oss i ögonen från alla håll i staden.

Problemet med allt detta är inte bara att offentlig planering som beställningsjobb blivit ”gängse demokratisk process”. Det är också att den just nu ”euforiska” fastighetsbranschen får härja fritt. Vad den lämnar efter sig när konjunkturen en gång viker vill jag helst inte tänka på. Likheterna med rekordåren i slutet av 1960-talet är illavarslande. Då som nu var tempot högt och stadsbyggandet drevs helt av ekonomin. Skillnaden är att nu styr privata intressen, inte allmänintressen.

Ämnen i artikeln