När Masoud Barzani, presidenten för autonoma Kurdistan i norra Irak, i juni utlyste folkomröstning för självständighet höll vi kurder andan. Vågade man tro på att det skulle ske?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Frågan hade ju varit på tapeten så många gånger tidigare men dessvärre alltid motverkats i sista stund. Och visst hade länderna i regionen, inte minst Turkiet och Irak, starka åsikter även denna gång.

För när det gäller ett självständigt Kurdistan eller andra frågor som rör kurder är åsikterna alltid många och rösterna högljudda. Få saker – om inte det enda – som staterna i Mellanöstern verkar kunna enas om är frågor som berör hindrandet av ett självständigt Kurdistan.

Idag är även övriga världssamfundet passivt i frågan om självständighet för kurderna i norra Irak. Denna gång uppmanades kurderna att skjuta upp folkomröstningen med motiveringen att undvika ytterligare instabilitet i ett redan splittrat Irak som för närvarande kämpar mot Islamiska staten (IS).

Trots det nästintill obefintliga stödet vaknade kurderna i norra Irak upp i måndags och tog sig till vallokalerna med förhoppningen om att ta det första steget mot en historisk självständighet.

När alla röster räknats stod det klart att ja-sidan vunnit med en rungande majoritet om 92,73 procent. Överallt i hela Kurdistan, även i de historiskt kurdiska delar som inte omfattas av Kurdistans autonoma region, firas vinsten.
Men när feststämningen så småningom lägger sig måste vi fråga oss själva: vad händer egentligen med Iraks kurder härnäst?

Stödet för ett självständigt Kurdistan finns nästan bara bland kurderna själva. I alla fall om man ska se till saken på politisk nivå. Föga förvånande motsätter sig länderna i Mellanöstern den historiska folkomröstningen och i en slags kraftmätartävling försöker de på olika sätt att hindra omröstningsresultatet från att bli verklighet.

Det märks tydligt nu när Kurdistan genast hotas av sanktioner och inte minst av krig från flera håll. Oron är nämligen stor bland de angränsande länderna. Rädslan grundar sig i att folkomröstningen kommer ge bränsle åt kurdernas kamp för autonomi i grannländerna.

Samtidigt försöker president Barzani att stilla grannländernas oro genom att vara tydlig med att folkomröstningen endast gäller södra Kurdistan (norra Irak) och att kurderna i övriga delar ska söka dialog med sina respektive regeringar för att på ett demokratiskt sätt nå en överenskommelse.

I en tid av ständig oro och instabilitet i regionen behövs demokratiska processer likt den kurdiska folkomröstningen i norra Irak. Därför är det ytterst viktigt att omvärlden stödjer de krafter som faktiskt bidrar till demokratiseringen i Mellanöstern.

Omvärldens och inte minst västvärldens försiktighet och rädsla att trampa Mellanösterns makthavare på tårna börjar bli tröttsam. Det är dags att man på riktigt erkänner kurder och Kurdistan och inte endast i de fall där de behövs för att stödja militära intressen som exempelvis i fallet med att strida mot Islamiska staten.

Sverige och övriga omvärlden bör stötta ett självständigt Kurdistan och värna om dem som bidragit till stabilitet i det kaos som varit så länge i Mellanöstern.

Det är dags att stå upp för Kurdistan som Kurdistan stått upp för de tusentals personer som flytt från Islamiska statens terror och den religiösa samt etniska förföljelse som bedrivits av andra aktörer.

När kurderna väljer fredliga vägar genom demokratiska val måste omvärlden se till att de inte möts av hot om sanktioner och militära påtryckningar. Turkiet har gått så långt att kalla folkomröstningen för en krigshandling och har mobiliserat militära trupper längst sin gräns mot Irak.

Samtidigt hotar landet med att stoppa den oljeexport som Kurdistan bedriver. Dessutom hotar Iran med sanktioner och Irak kräver nu kontroll av Kurdistans flygplatser och gränsövergångar. Allt för att få kurderna att backa från sina krav om självständighet.

Kurderna har med folkomröstningen tydligt gett sitt besked och nu börjar det riktiga arbetet mot självständighet. Vi står vid ett vägskäl och omvärlden kan endast välja en sida – antingen kan de välja att fortsätta att vara tysta om kurdernas rätt till självbestämmande eller så kan de stötta kurderna öppet och acceptera Kurdistans skilsmässa från tvångsäktenskapet med Irak.