Debatt: Varför vägrar Strömmer tillsätta en kriskommission?

Efter den senaste veckans våldsdåd, med bland annat den fruktansvärda skjutningen i Farsta, har nu Polisförbundet krävt att det tillsätts en nationell kriskommission. Det är ett bra förslag. Läget är akut, och kräver att politiker klarar av att lägga undan prestige och politiserande för allas bästa.

Utspelet har dock förkastats av justitieminister Gunnar Strömmer (M) som konstaterar att det skulle ”skapa nya låsningar” då ”oppositionen är negativ till regeringens åtgärder”.

Det stämmer delvis. Det gäller främst profilerade ”hårda tag” mot familjer eller hela områden som visitationszoner och vräkning eller ekonomisk sanktionering av föräldrar på lösa grunder (”föräldraansvar” på Tidöspråk). Detta då den sortens kollektivt inriktad repression inte bara är ineffektiv utan också riskerar att bryta ner tilliten mellan stat och medborgare som vi tvärtom behöver bygga upp för att lyckas med så väl det brotts­bekämpande som det brotts­förebyggande arbetet.

Om regeringen vore villiga att lägga politiskt spel och populistiska förslag åt sidan för att möta Polisförbundets krav på nationell samling så finns dock möjlighet att nå samsyn kring de på riktigt verksamma brottsbekämpande åtgärderna. Det råder exempelvis enighet kring behovet av att stärka rättskedjan, effektivisera arbetet med att återta brotts­vinster, minska sekretessen mellan myndigheter och att få till stånd lagstiftning för preventiva tvångsmedel.

Det borde även vara möjligt att gemensamt titta utanför boxen vad gäller att få till en ökad lag­föring, vilket i sig är enormt mycket viktigare än de straffskärpningar regeringen lägger så stort fokus på att prata om.

Vad gäller det brottsförebyggande arbetet torde det exempelvis finnas möjlighet att enas kring att ge socialtjänsten bättre lagstiftning och verktyg, samt att stärka den operativa lokala samverkan mellan främst skola, socialtjänst, polis och fritids­verksamhet.

Tyvärr stannar dock regeringens intresse för brottsförebyggande arbete i stort sett vid åtgärder för att identifiera och ingripa mot ungdomar där det redan har gått snett. Man förstår inte behovet av att satsa brett på tidigt förebyggande arbete. Tidöpartierna pratar gärna om ”mönsterbrytande åtgärder”. Det mest mönsterbrytande vi kan göra är att säkerställa att barn i risk för utanförskap fångas upp och att de och deras familjer får rätt stöd och hjälp så tidigt som möjligt. Det kräver riktat socialt förebyggande arbete mot familjer med många riskfaktorer i kombination med massiva satsningar på förskola, skola, socialtjänst och vård (främst Bup). I stället orsakar Tidöpartiernas minskning av statsbidragen till kommuner och regioner kraftiga neddragningar på de samhällsinstitutioner som inte bara förebygger kriminalitet, utan även psykisk ohälsa, arbetslöshet och annat utanförskap.

Därför vore Polisförbundets förslag kring en kriskommission och en nationell samling så konstruktivt. Regeringen saknar flera nödvändiga perspektiv för att vända utvecklingen. Där skulle så väl oppositionen som de företrädare för kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle som Polisförbundet vill samla ha mycket att bidra med. Och inte minst de människor som berörs mest direkt av våldet, de boende i våra mest brottsutsatta områden.

Istället är man fast i en rättspolitik som snarare splittrar än samlar. Som misstänkliggör och alienerar många av dem vi som mest behöver få med oss i kampen mot kriminaliteten.

Om justitieministern vore beredd att hörsamma Polisförbundet och göra det som är mest verkningsfullt för att få stopp på våldet, och därmed bäst för Sverige, så kommer han finna många utsträckta händer. Däribland min.