Debatt: Varför skulle Sverige inte kunna bli som Ungern?

I veckan som gått avslöjades ännu en sverigedemokrat, Rebecca Ädel, för sin nazistiska aktivism. Jimmie Åkesson hade ju garanterat att om det fortfarande fanns nazister på listorna skulle de vara borta innan valet (att vårt näst största parti ens försäkrar väljarna om det är absurt), men ingen är väl förvånad över att det inte stämde. Vi ser också att även om vissa avslöjade rasister som Ädel får lämna sina uppdrag är det många som bara omplaceras inom partiet, exempelvis Rebecka Fallenqvist, känd för sitt “Helg seger”-uttalande. Det är tydligt att SD i grunden fortfarande är samma parti som de alltid har varit, vilket vi också kan se i den politik de driver. 

Människorättsorganisationer som Amnesty larmar om att punkter i Tidöavtalet hotar rättsstatens principer samt flyktingars och migranters rättigheter. SD-politiker uttalar sig om att strypa statliga bidrag till NGO:er som ifrågasätter deras politik. Av svenska EU-parlamentariker var det bara Sverigedemokraternas Charlie Weimers och Peter Lundgren, gammal SD-politiker och numera politisk vilde, som röstade emot fördömandet av den odemokratiska utvecklingen i Ungern. 

Varje gång en ny skandal briserar i media har vi haft samma strategi: kolla här, SD är fortfarande rasister. Men den strategin verkar inte göra vidare intryck på någon, kanske för att det helt enkelt är så att det inte gör så mycket för svenska folket om SD är rasister. SD är inte de enda som driver främlingsfientlig politik, M, KD och L står alla bakom Tidöavtalet och även Socialdemokraternas Magdalena Andersson verkar vara nöjd med den svenska vändningen i migrationspolitiken som skett sedan 2015. 

På 90-talet när Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna, då när partiets medlemmar fortfarande fotograferades framför nazistflaggor och bjöd in vit makt-band till att spela på partiets arrangemang, var det många som precis som Ung vänster var starkt kritiska mot partiet. Ung vänster har under flera års tid konsekvent protesterat när SD och andra främlingsfientliga partier talar eller demonstrerar, men nuförtiden möts vi av hård kritik varje gång vi gör det. Vi anklagas för att vara antidemokrater och att vilja stoppa yttrandefriheten när det i själva verket är yttrandefriheten vi använder oss av för att kritisera krafter som med sin rasism och främlingsfientlighet hotar demokratins grundvalar. 

Det är inte SD som blivit mer rumsrena eller Ung vänster som blivit stökigare, det är samhället som har förändrats och hela det politiska spektrumet har släppt in och accepterat en främlingsfientlig världsbeskrivning. 

2001 lade moderaternas Anna Kinberg Batra (M) en motion om en generell flyktingamnesti och att alla flyktingar skulle få uppehållstillstånd om de varit tvungna att vänta mer än sex månader på besked. Idag vilar den moderatledda regeringens makt på ett parti som inte ens vill ta emot kvotflyktingar, än mindre ge någon ett permanent uppehållstillstånd. 

Det svenska folkhemmet har redan monterats ned i decennier, ojämlikheten ökar snabbast hos oss av alla OECD-länder och vi har världens enda system med obegränsade vinstuttag ur skolan. Vi har en rasism som lever och frodas, inte bara i SD utan över hela det politiska spektrumet. Det anses alltid för grovt att dra ­paralleller mellan moderna ­Sverige och historiska tragedier, men vad exakt är det som står mellan oss och en sådan ­utveckling? Alltför många har ­redan köpt den ­främlingsfientliga världsbilden där saker som ­jämlikhet, jämställdhet och ­vetenskap är vänsterblivet ­genusflum från ­etablissemanget och alltför många lutar sig tillbaka och tittar på. Det finns ingen anledning att tro att det som precis hände i Ungern, att staten gick från demokratisk till en ”elektoral autokrati”, inte kan hända här, om inte Sveriges medborgare gör motstånd. Värden som solidaritet, medmänsklighet och jämlikhet upprätthåller inte sig själva utan är något som varje medborgare varje dag måste kämpa för.