Debatt: Våra kinks är inte er klickcirkus

Under valborgshelgen firade FPP, Fetish People Party, 20 år. FPP anordnar fester med fetishinriktning och utlevnadsmöjligheter för oss som utövar BDSM. Utöver det så är det som vilka fester som helst, dansgolv, DJ's, socialiseringsytor och ofta shower.

För att fira sitt 20-årsjubileum arrangerades det under hela helgen tillställningar – bland annat panelsamtal för att berätta om hur scenen utvecklats, workshops för den som var nyfiken på allt från fysiska övertag till BDSM-historia och om när vi blev av med sjukdomsstämpeln (vilket var 2009).

Det anordnades pubhäng, mässa och fester. En mindre fest på fredagskvällen med mer utlevnad i fokus och den stora FPP-festen på lördagen. Det var en helg för att samla kinksters från hela Sverige, med fest, kunskapsutbyte och glädje i fokus. Det var verkligen en fantastisk helg, allt var fint arrangerat och det var en av de bästa festerna jag varit på.

Därför var det så ledsamt att läsa den artikel som KIT publicerade angående helgen, som de nu valt att ta ner.

Jag känner dock att det är viktigt att ge min syn på dessa fester, på vårt community. Anledningen till att det gjorde ont och att jag blev förbannad på det ursprungliga reportaget var att det, förutom att vara slö sensationsjournalistik, kändes som en käftsmäll. Att någon med en så äcklad ton och onyanserat språk skildrade en helg som om det var rädda ”flicktjejer”, storväxta män, orgier i soffor och flator som stirrade. Det var fascination över kroppar, så väl ”smala och snygga” som ”storrövade”, och det som hände på festerna beskrevs och foton publicerades.

Vi blev cirkusdjur för klicksjuka. Konsekvensen är att vi utsätts för obehag och fara. Det är fruktansvärt att läsa om det en gjorde och njöt av – i en äcklad ton, publicerat för allmänheten. Vi pratar inte om vad som sker på festerna om vi inte själva är delaktiga, vi respekterar varandras rätt till integritet. Av samma anledning respekterar vi det fotoförbud som råder på tillställningar – på grund av det faktum att det råder en stigmatisering kring BDSMF(Bondage, Disciplin, Dominans/Submission, Sadomasochism och Fetishism). Vi förlorar vårdnadstvister, jobb, vänskaper och familjerelationer.

Alla kan inte, eller vill inte, vara öppna med sitt sexliv, relationsdynamik eller intressen som faller under BDSMF . Att vi respekterar det är A och O.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När KIT väljer att avpublicera artikeln de skrev om festhelgen med inriktning på BDSMF i Göteborg för någon vecka sedan känner jag mig aningens lättad. De gör rätt, och de kommer med en relevant ursäkt. Men jag är fortfarande arg och besviken. Problemet är att det känns som att blåsa på ett blödande sår: det hjälper mot det onda men skadan är redan skedd. De bröt förtroenden och förbud, vi utsattes för obehag och fara och det krävdes många höjda röster för att ens få respons, ännu fler och ihärdiga sådana för att KIT skulle lyssna.

För mig som varit aktiv inom scenen i flera år är bilden som Nina Svanberg målar upp totalt främmande. Var och en har rätt till sin upplevelse och känslor, givetvis har scenen sina skavanker, den existerar inte i ett vakuum och att tro det vore dumt. DMen den har även en fantastisk värme, en solidaritet och en kärlek jag sällan skådat.

Det är i den här världen jag kan vara allt vad jag är och välkomnas – feminist, queer, icke-binär transperson, flersam, aktivist, BDSM-utövare och fetischist. Jag har besökt fester i både Sverige och utomlands, och själv arrangerat och bland annat suttit som ordförande för en förening som anordnat just BDSMF-fester.

Tillställningarna är fristäder där vi kan blomma ut, växa, stärkas och finna vänskap. Där vi kan vara och omfamna allt vi är, dominanta, switchar (alltså de som är både dominanta och undergivna) och undergivna, sadister och masochister, fetischister, och mötas över generationsgränser, där bakgrund inte spelar någon roll och där människor bemöts med respekt.

En viktig riktlinje inom scenen är ”your kink is not my kink but your kink is OK”, alltså att är alla involverade med på det så behöver jag inte förstå eller tycka om det, men jag behöver respektera det. Det här är en riktlinje som KIT's artikel missar med flera mil.

Att inte trivas på festerna och med vad som sker på dem är okej. Det är till och med okej att känna sig, som Svanberg skrev, ”som en smutsig fluktare”. Vad som inte är okej är att skriva om oss som om det vore vi som var smuts. Som om det är vi som borde skämmas.

Vad Nina inte förstår är att vi bär på mycket stolthet, att scenen inte borde bära skam.

Våra tillställningar är inte ett zoo med varelser att fascineras och äcklas över. Våra relationer är inte något att paradera och göra billiga poänger på. Våra intressen är inte något att offentligt äcklas över. Ingen vinner på att spela med vår integritet.

Det enda som kommer hända nu är att många av oss, och scenen i stort, kommer bli än mer ljusskygga. Så himla onödigt.

Jag välkomnar ursäkten, men faktum kvarstår att KIT's ursprungliga artikel var vedträn till elden som är den fortsatta mediala stigmatiseringen av oss som utövare.

För vi är inte smuts, och vi har inget att skämmas för.