Vänstern struntar inte i Syrien

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Läs också: Svar direkt: Vänstern i Syrien får inte tillräckligt stöd

I artikeln ”Var är syrierna i debatten?” (Dagens ETC 22/12) skriver Roya Hakimnia att ”vänstern i väst har gett upp om Syrien”.

Jag håller inte med. Däremot är det riktigt att stora delar av vänstern har gett upp hoppet om att det pågående kriget ska kunna leda till något positivt.

Hakimnia har dock rätt i att en stor del av vänstern har förhållit sig avvaktande och ibland till och med negativ till upproret.

Grundorsaken till det är att det tidigt stod klart att reaktionära krafter hade stort och växande inflytande i den väpnade kampen. För att effektivt motverka detta så hade oppositionen behövt att på ett trovärdigt sätt uppvisa en annan bild, med progressiva politiska mål, och även visa att den hade framgång i dessa strävanden. Anledningen till att kurderna i YPG har mött sympati beror just på att de lyckats förmedla en sådan bild av sig själva.

Vänsterns förhållningssätt har även fått näring av den syriska vänsterns politiska misstag, till exempel när den inte kraftfullt avgränsade sig från reaktionära islamister och till och med slöt politiska allianser med sådana (som Nationella Koalitionen).

Och att begära militärt bistånd, inklusive flygstöd, från de imperialistiska västmakterna och tro att det skulle gillas av socialister är märkligt. Ändå är det något som oppositionen ständigt fört fram. Uppmaningar till intervention är till exempel ett genomgående tema på banderollerna från aktivisterna i Kafranbel, vilka Hakimnia framhåller som ett bra exempel på progressiva syrier.

Imperialistmakterna, i synnerhet supermakten USA, har inte progressiva målsättningar. De vägleds inte av humanistiska ideal, utan det är hela tiden de egna intressena som står i fokus. Att bjuda in USA (eller andra imperialistmakter, såsom Ryssland, Storbritannien och Frankrike) leder nästan alltid ur askan i elden. När exempelvis USA stödjer ett uppror försöker man samtidigt knyta upp och kontrollera dem som man beslutat stödja. Därvid tillgrips alla möjliga tricks för att stärka den ”egna” sidan och marginalisera eller korrumpera progressiva, i synnerhet socialistiska strömningar.

Mot den bakgrunden: Hur kan oppositionen vända sig till USA eller NATO för att få stöd och förvänta sig att vänstern i väst skall tycka att det är okej?

Ett annat av den sekulära syriska vänsterns misstag är analysen av upprorets karaktär och omfattning. Den trodde uppenbarligen att i stort sett hela folket stod mot Assad-regimen. Så var inte fallet. Stora grupper stödde Assad, inte på grund av att de gillade regimen, utan därför att de var rädda för vad som skulle komma i stället. Och en del av de grupper som ville bli av med regimen såg ändå inte väpnad kamp som lösningen.

Den syriska oppositionen hade kunnat välja en annan väg, nämligen att med politiska medel nå de grupper som stödde Assad-regimen. Men det hade krävt att man formulerat sociala/ekonomiska krav som kunnat undergräva Assads bas. Det hade kunnat ändra styrkeförhållandena, inklusive att skapa en splittring i armén. Det förödande inbördeskriget hade eventuellt kunnat undvikas. Den väpnade kampen har i stället alienerat stora grupper.

Det är kombinationen av de reaktionära krafternas allt större dominans (understödda av Gulfstaterna, Turkiet samt USA och de övriga västmakterna) och de sekulära, progressiva krafternas svaghet, politiska oklarheter och misstag som fått vänstern att dra åt sig öronen.

Men: Oavsett hur man ser på konflikten, är det enda rimliga att nu försöka få stopp på kriget. Det skulle åtminstone kunna lindra det syriska folkets lidande och ge en möjlighet att påbörja en politisk process för att den vägen lösa problemen. Försöken att via FN få tillstånd ett eld-upphör måste därför stödjas.