Debatt: Välkommen till EU-verkligheten, Jonas!

Under kampen mot svenskt EU-medlemskap inför folkomröstningen 1994 stod jag och Jonas Sjöstedt ofta på samma barrikad. Vår negativa EU-syn var nästan identisk och vi fortsatte efter ja-segern vårt EU-kritiska samarbete som EU-parlamentariker. Vårt mål var att Sverige skulle lämna EU. Våra argument var mycket lika den iskalla skopa Kajsa Ekis Ekman häller över EU-projektet i sin uppmaning till Jonas Sjöstedt att hålla kvar EU-motståndet (Dagens ETC 12/11).

När det svenska EU-motståndet drog igång i slutet av 1980-talet, efter Socialdemokraternas omsvängning från nej- till ja-parti, var bara tolv av Europas drygt 40 suveräna stater EU-medlemmar. EFTA framstod som ett livskraftigt alternativ för europeiskt samarbete utan överstatliga supermaktsambitioner.

Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde vi att de före detta sovjetsatelliterna skulle föredra EFTA-systemets mindre centralistiska struktur framför det mer överstatliga EU. Vi hade fel.

Vi trodde att suget från EU skulle försvagas, men så blev inte fallet. 2004 utvidgades EU från 15 till 25 medlemsstater. Sedan dess har ytterligare ett par före detta öststater tillkommit och de flesta Europarådsmedlemmar är officiella EU-kandidater eller eftersträvar att bli det. EU-utvidgningen 2004 banade vägen för MP:s acceptans av EU 2008.

Men Brexit då? Bevisar inte Brexit att EU håller på att falla sönder? Knappast. Det ”Grexit” Kajsa Ekis Ekman nämner existerar inte. Brexit har haft noll spridningseffekt. I före detta EU-kritiska länder som Sverige har stödet för fortsatt EU-medlemskap rekordhög nivå.

Det finns två huvudorsaker:

1. De flesta förstår att Brexit inte utgör ett steg mot en annan sorts bättre europeiskt samarbete, utan är ett isolationistiskt steg, styrt av absurda drömmar om brittisk särart och forntida storhet.

2. Det är en sak att inte gå med i en union (som Norge), en helt annan sak att lämna den. Brittisk politik är sedan Brexitbeslutet förlamad av EU-avvecklingsdetaljer. Allt annat kommer i skymundan, inte minst grön omställning och social rätt-visepolitik.

Om man tar mänsklighetens gigantiska framtidsproblem på allvar kan man inte tro att lösningen ligger i unionsupplösningar och fler separata stater. Så kallad nationell suveränitet är en feltänkt och missbrukad 1800-talsidé som banade vägen för två världskrig.

Tvärtom borde hela mänskligheten vara förenad i en global struktur med större befogenheter än FN att lösa gemensamma problem. Varför ska rika stater med ”suveränitet” som täckmantel ha rätt att överkonsumera oss alla till undergång?

Om vi hade vunnit folkomröstningen 1994, om vi hade lyckats göra EFTA och Europarådet till grundstenar i en alternativ europeisk rödgrön freds- och miljöfederation utan militaristiska supermaktsambitioner och med uppgift att tygla överkonsumtionskapitalismen i stället för att göda den – ja, då hade allt varit annorlunda.

Jag ångrar inte 1980- och 90-talens EU-motstånd och mitt halvdussin böcker och tusentals anföranden och artiklar mot EU. Om den kampen hade lyckats kunde vi levt i en bättre verklighet. Men så blev det inte. Vi förlorade 1994 och något lockande alternativ till EU som huvudbas för europeiskt samarbete såg aldrig dagens ljus.

Välkommen Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet till den globala verklighet som vi måste hantera även om den inte är exakt vad vi drömde om under EU-motståndets glansdagar. Det betyder inte att vi ska agera som okritiska så kallade jubeleuropéer. Men Svexit? Nej tack. Om favoriten saknas i skafferiet måste man ibland göra som Kajsa Varg: Man tager vad man haver – det vill säga EU.