Debatt: Vägra uppdelning i ”oss” och ”dem”

Det är minst sagt skrämmande att läsa om de kvinnor som utsatts för fruktansvärda trakasserier och våld under nyårsnatten i Köln. Det är tillika skrämmande att läsa alla dessa, av allt att döma enade svenska journalistkårens, beklaganden över ett krympande handlingsutrymme för utövande av bra journalistik när journalister, som det uttrycks, inte tillåts skriva om förövarnas skeva värderingar, framförallt deras nedsättande kvinnosyn, som boven i dramat.

Och vilka är förövarna? Ja, i Kölnfallet var det unga män från Nordafrika och Mellanöstern, troligen muslimer (Alexandra Ivanon, SvD, 7 jan 2016).  I Kalmar ”talade merparten av förövarna inte svenska” (Patrik Kronqvist, Aftonbladet, 7 jan 2016). Det talas om nedsättande och unken kvinnosyn samt en fundamentalistisk Islam som kännetecknande för dessa länder och som själva kärnan i problemet. Fokuset snävas alltmer till att slutligen endast omfatta ett hotande ”dem” och ett hotat ”oss”. Allt annat hamnar i den döda vinkeln.

Det är skrämmande att se hur viktiga frågor som rör kvinnornas utsatthet i samhället överlag överskuggas av ett främlingsfientligt sentiment där vi så ivrigt, i yttrandefrihetens och feminismens namn, söker yrka vår rätt till att hänsynslöst smutskasta de ”andra”. När hänsyn framställs som ett hinder så finns det en risk att vi söker frigörelse i hänsynslöshet. Kanske sitter häxjaktinstinkten så djupt rotat i vårt DNA att vi helt enkelt inte kan bärga oss från att hänge oss åt skallgångsrus av detta slag? Vem vet? Emellertid känner vi att vi måste agera. Mobilisera mobben! Rättvisan skall skipas! Illdåden skall vedergällas! Men medan mediadrevets yra söker släcka elden med bensin så står de utsatta kvinnorna fortfarande där – osynliggjorda, övergivna och blottade. Och problemet är fortfarande olöst – för lösningen finns på ett annat håll.

Den nedsättande kvinnosynen är inte en värdering som går att tillskriva de ”andra” eller några andra ”andra”.  Patriarkatet och kvinnoförtryck är ett problem som vi upplysta, sekulariserade och ack så rättfärdiga svenskar har tampats med långt innan den stora anstormningen av de ”andra” slog till.  Vore det inte mycket naivt att tro att vi faktiskt har blivit kvitt detta problem? Vore det inte lika naivt att tro att de framgångarna som jämställdhetskampen ändå har haft hittills nu hotas av några ”andra”?

Brottsstatistiken tolkas till höger och vänster och de olika analytikernas olika politiska orienteringar avgör varje enskild analys utfall. I rapporten Är rättvisan rättvis? (SoU 2006) skriver kriminologen Anders Pedersson att bilden av brottslingen och brottsligheten som någon som stod utanför samhället, någon ”främmande” i förhållande till svensken och det svenska samhället, ledde till att invandraren blev en lämplig syndabock. I samma rapport skriver kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki att forskning visar att ”etniska minoriteter diskrimineras på olika nivåer av det svenska rättssystemet till den bild av ’den kriminelle invandraren’” som så starkt etablerats i vårt samhälle. Denna systematiska diskriminering tenderar alltså att leda till att minoriteter förväntas vara mer brottsbenägna och därmed kontrolleras och utreds mer noggrant i polisens arbete vilket i sin tur resulterar i fler upptäckta brott inom just denna grupp vilket ytterligare förstärker stereotypen och påverkar polisens verksamhet: ”Föreställningen om gruppens höga brottslighet kommer alltså att bli en självuppfyllande profetia”.

Sarnecki skriver vidare att ”kriminologisk forskning visar att brottsligheten är störst bland unga män som tillhör lägre samhällsklasser låg utbildningsnivå, låga eller inga inkomster, bor i storstäder, i stadsdelar där många människor med sociala problem bor osv”. Också Amnesty international, i sin rapport Mäns våld mot kvinnor i nära relationer varnar för fallgropar i tolkningar av brottsstatistiken och menar t ex att överrepresentation av lågutbildade är större än överrepresentationen av utrikesfödda bland gärningsmännen. Vi är ”de andra”! ”De andra” är oss!

Jämlikhets- och jämställdhetskampen står inte i konflikt med varandra! Tvärtom, det handlar om två sidor av samma mynt som tillsammans utgör en viktig del i en och samma kamp – kampen mot maktstrukturernas förtryck. Maktstrukturerna är många och de verkar både parallellt och i direkt anslutning till varandra. Därför krävs det av oss alla att inte låta det intersektionella perspektivet gå förlorad till förmån för något av de enfaldiga och oförlåtligt snäva synsätt som enfrågespolitiska ställningstaganden så enträget manar till.

Stå emot! Gör om! Gör bättre!

För visst går det att åtnjuta yttrandefrihet och samtidigt visa hänsyn!

Visst går det att stå i bräschen för jämlikhets- och jämställdhetskampen och samtidigt vägra uppdelning i ”oss” och ”dem”!

Visst går det att kämpa mot kvinnoförtryck och samtidigt våga försvara mångfalden. Visst går det! Hur skulle det annars gå?