Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Välkommen till verkligheten, Lena Andersson

Bild: Henrik Montgomery/TT

Dagens ETC.

Över hela landet delar ideella aktörer ut mat till människor i behov. De beskriver skammen föräldrarna känner och vikten av att se dem i ögonen. Föräldrar som ber om potatisen det påstås att de kan köpa. Utan dessa insatser hade ingen kunnat blunda för den faktiska matfattigdomen i Sverige.

Det skriver organisationen Ätbart.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

När min äldsta son var nyfödd gick jag i en mammagrupp arrangerad av BVC. En gång i veckan träffades vi, en grupp med den enda gemensamma nämnaren av att värna om våra barns utveckling och hälsa. Det är som bekant ett utgångsläge de flesta föräldrar delar. En dietist fanns på plats för kostlära, en fysioterapeut för träningstips. Vi uppmanades att fylla våra barns tallrikar med färg och smak, något som idogt antecknades av oss mödrar som var helt uppfyllda av det lilla liv vi hade skapat och ville det allra bästa för. När den enda mamman i gruppen med flera barn frågade om det var “okej att ersätta middagen med gröt ibland när tiden inte räcker” fick hon svaret att nej, gröt är inget middagsalternativ. 

Flera år senare ägnar jag inte längre mina dagar åt att anteckna recept, men väl åt att engagera mig i matfrågan. Mitt arbete går ut på att prata med mathjälpande ideella organisationer, matbanker, över hela Sverige. Organisationer som varje vecka hämtar osålda donerade livsmedel från butiker och grossister för att sedan sammanställa omsorgsfullt anpassade matkassar för utdelning. 

Från norr till söder, öst till väst, berättar volontärerna i hundratals organisationer samma sak: matfattigdomen är enorm och till listan över ”de vanliga mottagarna” fogas nu allt fler barnfamiljer och ensamstående mödrar.

I norr berättas att man tvingats tänka om kring kösystemet för att mammor med spädbarn väntar utanför i timmar och minusgrader. På en mindre ort i mellansverige delar man ut mat till 80 hushåll varje vecka men har en väntelista på ytterligare 50. I södra Sverige öppnar i närtid en ny social matbutik. Mottagarna är familjer med nio barn. Familjer som lever gömda. Barn till ensamstående mödrar. 

Kanske behöver vi påminna oss om barnkonventionens artikel 27, som numera inte bara är en internationell konvention utan lagstadgad i Sverige. 

Det är svårt att inte falla in i en ovärdig diskussion där de verkliga problemen reducerats till en fråga om ren semantik. Vi trodde oss inte behöva skriva denna text. För vi, och många med oss, har träffat familjerna i fråga. Vi skulle mycket hellre diskutera de verkliga problemen. Diskussioner där man, likt forskaren Elinn Leo Sandberg, problematiserar mat som en välgörenhetsinsats snarare än en rättighet. En diskussion där vi unnar oss en smula omdöme och kan bortse från simplifierade logiska slutsatser såsom att alla har råd med linser eller att torrvaror är en komplett kost. 

Men eftersom den sortens självklarheter inte verkar ingå i den verklighet där Lena Andersson befinner sig, får vi nöja oss med att lämna in detta civilsamhällets vittnesmål. Över hela Sverige delar ideella aktörer ut mat till människor i behov. De drivs av andra värden än att synas och sticka ut hakan. De beskriver skammen föräldrarna känner och vikten av att se dem i ögonen. Föräldrar som ber om potatisen det påstås att de kan köpa. Utan dem hade problemet varit mångdubbelt mycket större. Dessa aktörer och det arbete som de gör skyddar allmänheten från att se den faktiska matfattigdomen i Sverige. Allt annat är en enorm underdrift. 

00:00 / 00:00