Iranska kvinnor vill inte rädda regimen

När världen talar om kriget och de växande spänningarna kring Iran handlar debatten nästan alltid om geopolitik, säkerhet och militära strategier. Analytiker diskuterar kärnprogrammet, regional stabilitet och maktbalansen i Mellanöstern.

Men mitt i dessa diskussioner förbises en avgörande fråga: hur kriget, krisen och den politiska konflikten påverkar kvinnors liv i Iran och formar deras vardagliga villkor.

I över fyra decennier har iranska kvinnor levt i ett system som kontrollerar deras klädsel, begränsar deras rättigheter och övervakar deras närvaro i det offentliga rummet. Den obligatoriska hijaben är inte bara en kulturell symbol – den är lag.

Mahsa Aminis död i moralpolisens förvar 2022 blev ett tydligt exempel på denna verklighet. Den visade hur statlig kontroll över kvinnors kroppar kan få dödliga konsekvenser och skapa en ständig känsla av osäkerhet i vardagen.

Samtidigt används närvaron av några få kvinnor i parlamentet eller statliga institutioner som bevis på kvinnors politiska deltagande. Men denna bild är i stor utsträckning propagandistisk.

De viktigaste maktcentra – politiska, säkerhetsrelaterade och religiösa – är i praktiken stängda för kvinnor. Därför blir kvinnors närvaro i dessa institutioner symbolisk snarare än ett uttryck för verkligt inflytande eller möjlighet att förändra systemet i grunden.

Även lagstiftningen speglar denna ojämlikhet. Inom familjerätten har män större makt i frågor som skilsmässa och vårdnad, och kvinnor har i många fall en svagare juridisk ställning. I arvsrätten får kvinnor mindre än män, och deras möjligheter att fatta självständiga beslut begränsas i flera avseenden. Samtidigt innebär lagar som den obligatoriska hijaben en direkt statlig kontroll över kvinnors kroppar, vardag och rörelsefrihet.

För många iranska kvinnor framstår deltagande i statliga institutioner därför inte som en väg till förändring, utan som en legitimering av ett system som begränsar deras grundläggande rättigheter. Dessutom saknar många av dessa institutioner verklig makt att påverka politiska beslut, samtidigt som risken för repression är hög för den som utmanar systemet.

Det är därför inte förvånande att många kvinnor, särskilt yngre och högutbildade, inte ser dessa institutioner som sina eller som meningsfulla arenor för förändring.

I stället har kvinnors kamp i allt större utsträckning tagit form i samhället. Rörelsen ”Kvinna, liv, frihet”, som växte fram efter Mahsa Aminis död, visade att kvinnor har blivit en av de viktigaste sociala krafterna i protesterna mot diskriminering, förtryck och statlig kontroll. Deras krav handlar inte bara om reformer inom systemet, utan om mer grundläggande förändringar av samhällets maktstrukturer och relationen mellan stat och medborgare.

Samtidigt försöker den islamiska republiken internationellt framställa sig som en antiimperialistisk aktör. I detta sammanhang lyfts ibland stöd från vissa aktivister i väst fram, ofta inom en antikolonial eller vänsterorienterad analys, för att skapa bilden av att Iran står i opposition till västliga makter.

Men denna bild står i stark kontrast till verkligheten i Iran, där staten systematiskt begränsar kvinnors rättigheter och friheter och där kritik ofta möts av repression.

Just nu, när internet i stora delar av Iran har stängts av, blir kontrollen över den offentliga berättelsen ännu tydligare. Samtidigt rapporteras det om tillgång till särskilda, ofiltrerade uppkopplingar för personer nära makten, vilket skapar en djupt ojämlik informationsmiljö.

Regimen försöker också visa upp en alternativ bild där kvinnor utan hijab ibland lyfts fram i kontrollerade sammanhang, samtidigt som andra kvinnor riskerar arrestering för samma handling i vardagen.

Iranska kvinnor tänker inte rädda ett system som i årtionden har begränsat deras rättigheter. Deras kamp handlar inte bara om rättigheter, utan om att förändra de maktstrukturer som upprätthåller förtrycket och skapa ett samhälle där de faktiskt har makt över sina egna liv.