Det här är motsatsen till en hållbar migrationspolitik

Tidöregeringen har under sin tid vid makten i en rasande takt lagt förslag på lagändringar på migrationsområdet. Syftet är inte bara att minska asylinvandringen, som redan nu är den lägsta på 40 år, utan också att utvisa dem som har uppehållstillstånd.

Ett tiotal utredningar har tillsatts under mandatperioden med lagförslag i detta syfte. Än har vi bara sett konsekvenserna av två utredningar. Fler av lagförslagen i de följande utredningarna föreslås gå igenom redan i sommar.

Utredningarna genomsyras av retroaktivitet, ovetenskaplighet och diskriminering. Ofta föreslås inga övergångsbestämmelser, vilket medför det som vi nu delvis ser konsekvenserna av: att lagändringarna även påverkar de som redan har uppehållstillstånd.

Syftet med dessa lagändringar sägs vara att råda bot på kriminalitet och bristande integration. Men konsekvensbeskrivningarna är undermåliga och saknar vetenskaplig grund. Detta eftersom regeringens direktiv har inriktat sig på att och hur man ska genomföra lagändringarna snarare än om de är lämpliga. Ansvarig för utredningarna har varit en ensam jurist, och de präglas av att hitta juridiska möjligheter att utvisa en viss kategori; de som sökt skydd i Sverige.

Många remissinstanser har varnat för de inhumana, samhällsonyttiga och rättsvidriga konsekvenserna vi bara sett början av. Kritiken har också handlat om svårigheten att bedöma effekterna av lagförslagen i en utredning i taget, eftersom de olika förslagen i utredningarna påverkar varandra.

Ett cyniskt exempel är förslaget att ta bort permanenta uppehållstillstånd för att, som regeringen menar, sporra dessa personer att söka svenskt medborgarskap – samtidigt som det ska ställas ökade krav för att bli svensk medborgare.

Redan idag är det nästan omöjligt för vissa grupper att bli svenska medborgare eftersom deras hemländer – till exempel Somalia och Afghanistan – inte har några fungerande institutioner som kan styrka deras identitet.

I sitt yttrande till de föreslagna lagändringarna i medborgarskapslagen framför Lagrådet att det är ”(…) tydligt att lagförslagen i detta ärende inte i sig syftar till att främja integration utan till att stärka medborgarskapets status (...)”.

Den sista i raden av utredningar handlar om EU:s migrationspakt; den mest omfattande förändringen på migrationsområdet. Istället för att, som brukligt, tillsätta en utredning har regeringen låtit sina tjänstemän på departementet skriva en promemoria på över tusen sidor.

Remissinstanserna har fått en månad på sig att svara. Detta gör det i stort sett omöjligt att hinna sätta sig in i hela regelmassan och förstå konsekvenserna i relation till alla de övriga lagförslagen. Resultatet är att många remissinstanser avstått från att svara men samtidigt starkt kritiserat förfarandet. Detta är en urholkning av demokratiska principer.

Tidöpartierna och Socialdemokraterna talar om en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det som sker nu är det motsatta: en fragmentarisk lagstiftning där den demokratiska processen urholkas och de rättsliga, individuella och samhälleliga konsekvenserna inte kan överblickas.