Debatt: Vad tänker Märta Stenevi göra för välfärdens kvinnor?

En statlig utredning konstaterar det kommunerna länge har tampats med – bristen på personal inom välfärden. Orsakssambandet borde vara tydligt. Värdediskrimineringen av kvinnors arbete har pågått sedan inträdet på arbetsmarknaden vilket har lett till dagens underskott på arbetskraft. Ingångslönerna inom barn- och undersköterskeyrket är låga med bristfällig löneutveckling över ett arbetsliv. Konsekvenserna blir att Sverige har ett alarmerande antal kvinnor med fattigpension efter ett yrkesliv inom omsorgen. För att fler ska vilja arbeta inom välfärden måste lönerna höjas, arbetsvillkoren förbättras och det pensionssystem som missgynnar kvinnor måste reformeras.

Att kvinnor hamnar i fattigdom är ingen slump med hänsyn till lönenivåerna och de många deltidsarbetande inom kvinnodominerade yrken, men det är ett av de tydligaste bevisen på hur undervärderade de fortfarande är. När regeringen i våras kom fram till vilka som är de viktigaste yrkesgrupperna i vårt land var det sjuksköterskor och barnomsorg som nämndes. Men ser vi på lönestatistiken så svarar den något helt annat. Bankdirektörer och aktiemäklare toppar lönestatistiken, medan barnskötare och undersköterskor hamnar i botten. 

2019 hade svenska kommuner, inklusive kommunalförbunden, 900 000 anställda. En övervägande majoritet av dessa är kvinnor som arbetar inom vård, omsorg och utbildning. Under hösten remitterades den statliga utredningen “Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget” ut till svenska kommuner. Stort fokus ligger på det pressade ekonomiska läget för kommuner runt om i landet men den största utmaningen de kommande åren är att lyckas rekrytera personal. Inom välfärden behöver det tillkomma 500 000 personer mellan 2016–2026 för att möta de växande behoven.

Staten har det grundläggande ansvaret för att vi i kommunerna ska ha förutsättning och kapacitet att sköta vårt uppdrag. Även utredningen konstaterar att de åtgärder som behövs måste komma från regeringens håll. Här lyfter man fram behoven av att höja sysselsättningsgraden i befolkningen och förlänga arbetskraftsdeltagandet. Särskilt effektfullt skulle satsningar på att stimulera ökad förvärvsgrad hos utrikesfödda vara. Strategier som vi menar måste kompletteras med innovativa förslag för hur de kvinnodominerade välfärdsyrkena ska få bättre löner och arbetsvillkor då risken är stor att en segregerad och ojämställd arbetsmarknad annars fördjupas. 

Nyligen nåddes vi av siffror som visar att en rekordhög andel av svenskar befinner sig i fattigdom. Värst drabbade är ensamstående äldre kvinnor och trots att den ekonomiska standarden ökade generellt så blev de fattiga fler till antalet. I riket är det 41 procent av kvinnor över 80 år som lever med låg ekonomisk standard. I Rinkeby-Kista som ligger i Stockholm är siffran 79 procent enligt stadens egen rapport av äldreombudsmannen från 2019. Stockholm är inte isolerat, i hela landet finns det områden med liknande statistik. Trots detta verkar Sveriges jämställdhetspolitiska arbete ha hamnat i kris och initiativen för förändring är få och trubbiga. 

En förbättrad arbetsmiljö och högre löner skulle underlätta rekryteringen till välfärden. Läraryrket är ett av de mest psykiskt påfrestande på den svenska arbetsmarknaden och sjukfrånvaron inom välfärden är hög. Arbetet med små barn innebär höga ljudnivåer, stora barngrupper och tunga lyft. Detsamma gäller inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Yrken inom välfärden är kända för arbetsmiljörisker och höga sjukskrivningstal vilket såklart försvårar personalrekrytering. 

Det var dock länge sedan vi nåddes av politiska förslag för att bättra verkligheten för välfärdens arbetare. Istället har regeringen gång efter en annan gått med på försämringar i las. 

Efter pandemin står vi med ett facit som visar verklighetens samhällsbärande yrken och paradoxalt nog en statlig utredning som ska försöka lösa de stora utmaningar som vi står inför gällande personalförsörjningen inom dessa. I kommunerna arbetar vi hårt för att göra verkligheten dräglig för de äldre som befinner sig i fattigdom och arbetslivet bättre för de som tar hand om dem. Det är vårt ansvar. 

Samtidigt är det regeringens ansvar att arbeta mot jämställdhet i Sverige. Vi hoppas att Märta Stenevi (MP) tar tag i frågan om jämställda löner och arbetsvillkor tillsammans med sina nya kollegor i regeringen. Hur ska vi annars möta kommunernas utmaningar och säkra den svenska välfärden?