Debatt: Uppdatera lärarutbildningarna 
för att minska kränkningarna

Kränkande särbehandling är ett stort problem i svensk skola. Detta är ett fenomen som vuxenvärlden bagatelliserar och som får alldeles för lite uppmärksamhet i förhållande till hur mycket lidande och kostnader dessa orsakar samhället. 

Enligt rapporten ”10 orsaker till avhopp” från Arbetsförmedlingen, MUCF och Skolverket står kränkningarna i skolan bakom 50 procent av alla avhopp från gymnasiet idag. Den som inte har gått klart gymnasiet har dåliga chanser att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. 60 000 barn utsätts i skolorna för kränkande särbehanling varje dag. Enligt en rapport från Friends har nationalekonomer räknat ut att ett år av kränkande särbehandling i skolan kommer att kosta samhället 17,5 miljarder kronor under de kommande 30 åren. De flesta skolor brister i sitt arbete mot kränkande särbehandling.

Lärarutbildningarna idag innehåller ytterst lite om hur man ska arbeta mot kränkningarna i skolan. Jag har träffat många blivande lärare som berättar att de saknar i sin utbildning en omfattande kurs som behandlar ämnet kränkande särbehandling. Jämför detta med hur många kurser i pedagogik man ger om hur man ska undervisa eleverna i sitt ämne. 

Att kunna vara en bra lärare på tavlan och kunna undervisa i sitt ämne är givetvis viktigt för att eleverna ska lyckas väl i skolan. Men om elever går till en skola varje dag där de blir slagna, hånade, utsatta för sexuella övergrepp samt utfrysta spelar det ingen roll hur bra läraren är. Mår eleverna inte bra kommer de inte att klara av skolan och kunna prestera sin fulla kapacitet. Därför är det beklagligt att den allmänna debatten fokuserar så lite på kränkningarna i skolan när man pratar om att förbättra skolresultaten eller att få elever att inte hoppa av gymnasiet.

Det är vanligt att lärare och skolpersonal skyller kränkningarna i skolan på den som utsätts. Jag har själv sett detta hända många gånger. Det är inte ovanligt att skolans vuxna säger om eleverna som utsätts för kränkningar att "det är inte så konstigt som han beter sig" eller "det är självvalt han vill vara ensam". För ett par år sedan granskade Svenska Dagbladet anmälningarna till Skolinspektionen om kränkningarna i skolan – och kom fram till att skolorna i ungefär två av tre fall lagt skulden på eleven som har utsatts. 

Att i större grad inkludera i lärarutbildning hur man ska arbeta mot kränkningarna i skolan kommer inte att få bort problemet helt, men det kan göra en hel del. 

Alla lärarutbildningar i Sverige bör innehålla åtminstone en omfattande kurs som enbart behandlar ämnet kränkande särbehandling. I en sådan kurs bör man ta upp följande punkter:

- Tecken som signalerar att en elev är utsatt för kränkande särbehandling. Exempel på detta är att eleven äter ensam i skolmatsalen eller har hög frånvaro.

- Att inte låta eleverna dela upp sig i grupparbetena själva. Att som lärare göra det är att indirekt vara medskyldig i kränkande särbehandling.

- Vikten av att lärare och skolpersonal är lyhörda mot elever samt elevers föräldrars berättelser och uppfattningar. Det händer att lärare samt skolpersonal bagatelliserar elevers berättelser och tror sig själva vara den som vet bäst, vilket definitivt inte alltid är fallet.

- Hur lärare, kuratorer och rektorer ska samverka för att komma åt skolkränkningar. Dessa roller måste samarbeta och dela arbetsbördan mellan sig för att kunna komma åt problemen.