Jämställdhet kräver mer än tomma löften

Att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är ingen tillfällighet. Decennier av politisk styrning har tagit oss hit och ”pappamånad” ingår i vår svenska kulturkanon.

Men nu syns ett nytt perspektiv i politiken och debatten: att det räcker med att ”stå för” jämställdhet. Få nya reformer lanseras och regeringen lägger könsblinda lagförslag. Svenska myndigheter behöver inte längre bedriva jämställdhetsintegrering och den feministiska utrikespolitiken är historia.

Slutsatsen blir att jämställdheten tydligen inte behöver försvaras varje dag, däremot gärna demokratin och yttrandefriheten. Där är politikerna ofta eniga inför årets valrörelse.

I Kvinna till Kvinnas feministiska valkompass blir det tydligt att jämställdhet inte längre är ett prioriterat område för vissa partier – tvärtom.

Kristdemokraterna driver borttagandet av pappamånaderna i föräldraförsäkringen som vallöfte. Både KD och SD är otydliga eller vill gå i mer restriktiv riktning kring aborträtt, hbtqi-frågor och synen på kön och familj. Detta är oroande, särskilt i en tid då dessa rättigheter är under press globalt.

Det föreslagna grundlagsskyddet av aborträtten riskerar att bli ett slag i luften om det öppnar för undantag som samvetsfrihet för vårdpersonal, sänkta tidsgränser eller att papperslösa och icke-svenska medborgare utesluts.

”Vad som också krävs är ett långsiktigt, förebyggande arbete med att ändra normer kring maskulinitet och våld.”

När det gäller mäns våld mot kvinnor blir valkompassens övergripande slutsatser särskilt tydliga. Det handlar inte om enskilda händelser, utan om ett strukturellt samhällsproblem. Trots den svenska jämställdheten är våldet fortsatt omfattande.

Regeringspartierna har lanserat en nollvision och inrättat ett ministerråd, och det är bra, men vad som också krävs är ett långsiktigt, förebyggande arbete med att ändra normer kring maskulinitet och våld.

Unga killars alltmer konservativa attityder kring könsroller visar behovet av att stärka skolans roll i arbetet med samtycke och jämställdhet. Ett absolut krav är att stärka och säkra finansieringen till kvinnojourer, som efter nya regler har fått lägga ner på löpande band.

Vad gäller familjepolitiken och ekonomin anser vi att det inte räcker med frivillighet. Vår valkompass visar tydligt vilka partier som står bakom fler reserverade dagar i föräldraförsäkringen (V, MP, S, C och L), vill göra särskilda satsningar för att förbättra kvinnors pensioner (V, MP, S, C, L och KD) och vill lagstifta om rätt till heltid (V och S).

Valkompassen pekar också på att det förändrade säkerhetspolitiska läget med ökat militärt fokus, ihop med nedskärningar i biståndet och avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken, gör att jämställdheten hamnat allt längre ner på Sveriges agenda – när det borde vara tvärtom. Vi vet av lång erfarenhet att i just kris och konflikt trängs kvinnors rättigheter undan med ibland förödande konsekvenser.

Det syns tydligt att inte alla partier ser hur kopplingarna mellan olika politikområden påverkar jämställdheten. Bostadspolitik, socialpolitik, migrationspolitik och ekonomisk politik behöver integreras i till exempel arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Den som anser att jämställdheten är tillräcklig bör begrunda följande: skillnaderna i disponibel inkomst mellan kvinnor och män, lönegapet som åter ökar, hur mäns våld drabbar kvinnor, vem som har ansvaret för hem och barn, den ojämställda livslönen, pensionsgapet, glastaket i karriären och den könssegregerade arbetsmarknaden.

För att råda bot på dessa orättvisor räcker inte tomma ord om att stå upp för jämställdheten, det krävs fortsatt aktiv politik – varje dag.