Regeringens straffreform riskerar att öka brottsligheten

Regeringen går nu fram med ”den största reformen av den svenska straffrätten sedan brottsbalken infördes”. Bland förslagen finns ett 50-tal straffskärpningar och ett slopande av principen att fängelse inte ska utdömas för mindre allvarliga brott.

Anledningen till reformerna påstås vara att det behövs en allmänt höjd repressionsnivå för att brottsligheten ska minska och tryggheten öka. Men med Lagrådets ord så lägger regeringen inte fram ”något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få ett sådant resultat”.

Kriminalvården bedömer att reformerna kan innebära ett behov av 29 000 fler häktes- och anstaltsplatser – nära en tredubbling jämfört med i dag. Men det finns inget stöd för att fler fängslade automatiskt gör samhället tryggare.

En fängelsevistelse kan cementera en kriminell identitet och öka risken för återfall, särskilt om den inte kombineras med rehabiliterande behandling, effektiv utslussning och återanpassning till samhället. Regeringens reformer kommer att innebära kraftigt försämrade förutsättningar för rehabilitering och utslussning. Effekten riskerar alltså att bli att fler brott begås.

Förslaget om att sätta 13-åringar i fängelse har fått massiv kritik av remissinstanserna, ofta med fokus på att förslaget kan leda till att ännu yngre barn rekryteras till gängkriminalitet.

Dessutom har Lagrådet påpekat att ”förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag” och att de framstår som “ett hastverk”. En ranglig grund att bygga en så genomgripande reform på – speciellt en som beräknas kosta 17 miljarder kronor per år.

Regeringen har även sagt att de vill ”skifta fokus från gärningsman till offer”. Vi håller med om att brottsofferperspektivet är centralt. Men varför nekade då regeringen Brottsofferjourerna de 15 miljoner kronor som de hade behövt för att upprätthålla nivån på verksamheten i år? Det är mindre än en promille av den beräknade kostnaden för straffskärpningarna.

Brottsligheten är ett enormt samhällsproblem. Den skapar otrygghet, kostar stora summor pengar, urholkar förtroendet för samhället och drabbar enskilda på fruktansvärda sätt.

Miljöpartiet har stått bakom många av de åtgärder som med precision har riktats mot att effektivisera kampen mot den grova gängrelaterade kriminaliteten eller att göra våldsutsatta kvinnor och barn tryggare. Det har främst handlat om att ge rätt resurser och verktyg till brottsbekämpande myndigheter, men också om att skärpa straff där det har varit befogat.

Under vår tid i regering tog vi initiativ till fler än 60 straffskärpningar. Vi höjde straffen för en rad brott som ofta begås i den gängkriminella miljön, gjorde det straffbart att rekrytera barn till gängkriminalitet, med mera.

Vi är alltså för straffskärpningar när vi ser att de är nödvändiga ur ett brottsoffer- och samhällsperspektiv. Men vi skiljer oss från regeringen i att vi inte ser allmänt höjda straff som ett värde i sig.

Det är symptomatiskt att regeringen inte nämner offer för relationsvåld när de presenterar sin massiva straffrättsreform. Att en gängkriminell nu kommer att få dubbelt så långt straff för att misshandla en annan kriminell som han får för att misshandla sin fru rimmar illa med principen att straffet ska motsvara brottets allvar.

Det kanske allra allvarligaste med regeringens straffreform är vad den inte innebär: möjligheten att lägga en del av de här 17 miljarderna på det förebyggande arbetet. De hade kunnat gå till att försöka ge alla barn en bra start i livet och att sätta in extra stöd i rätt tid till de familjer som behöver det mest.

I stället fortsätter regeringen att sätta kommunerna på svältkur. Det innebär mindre pengar till de lärare, kuratorer, socialsekreterare och fritidsledare som med rätt förutsättningar skulle kunna se till att dagens barn inte blir morgondagens kriminella.

Satsar man på det förebyggande arbetet ser man dessutom till att färre far illa av psykisk ohälsa, missbruk och utanförskap. Regeringen borde inse att det är ett mycket effektivare sätt att skapa trygghet än att gå mot en fängelsepopulation i nivå med Turkiets eller Rysslands.