Opinion
Debatt: Ukrainas själ står på spel
ETC nyhetsmagasin.
Vid sidan av det omedelbara mänskliga lidandet förstörs Ukrainas kulturarv av Rysslands angrepp, och den sorgen är också omätbar, skriver konstvetaren Rebecka Walan.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.
I Lviv lindar konservatorier in stadens skulpturer i skyddsplast och stötdämpande material. De är medvetna om att det inte kommer att hjälpa mot direkta träffar men de hoppas ändå hindra att skador uppkommer vid tryckvågor.
Att prata om konst och kulturarv när människor dödas i krig kan kännas befängt. Vad är väl en tavla eller ett gammalt föremål värt i förhållande till ett människoliv? Ingenting skulle vara det enklaste svaret.
I Kiev har direktören Fedir Androshchuk sovit över på stadens Nationalmuseum för att vaka över samlingarna. Vi har sett liknande agerande utspelas på andra håll i världen förut. I Syrien till exempel. Chefer som skyddar sina samlingar som vore de små barn.
Det är inte naivt att tala om kulturarv i krigsföring. Att ge sig på de kulturella uttryck som uppstått sedan lång tid tillbaka är inte sällan bland det första som krigsherrar gör. I Syrien såg vi med förfäran hur Palmyra bombades av IS och delvis förstördes. Ett kulturarv med två tusen år på nacken. I Mosul tog de sig in på Nineveh-museet och slog sönder statyer som var tre tusen år gamla. Att förstörelse av kulturarv är förbjudet i krigets lagar tycks ha ringa betydelse när det handlar om auktoritära ledares strävan efter makt och att rita om kartan.
När gamla stan i Warszawa låg i ruiner efter andra världskriget bestämde man sig för att återuppbygga stadsdelen. Att gå omkring på gatorna där är rörande samtidigt som det är att befinna sig i något som påminner om en kuliss. Alla hus är nya, men gatorna och torgen är identiska med hur det sett ut en gång i tiden. Det är inte svårt att förstå beslutet som låg bakom återuppbyggnaden. Idag klassas den som ett världsarv.
Talibanerna såg snabbt till att måla över muralmålningarna i Kabul när de tog makten 2021. Bort med den gamla kulturen. In med det nya; eller snarare var det ett uttryck för uråldriga idéer om hur ett land ska styras. Målningarna ersattes med politiska slagord och propaganda.
I Ukraina har teatern i Mariupol förstörts. Ivankiv-museet i Kievprovinsen har brunnit upp. När militären omringar Kiev och vapnen blir alltmer trubbiga flyr människor landet i skräck i en strid ström. I Kiev finns Sofiakatedralen, ett av Ukrainas sju världsarv, byggd på 1000-talet med Hagia Sophia i Konstantinopel som förebild. Den som vill kan besöka katedralen genom en virtuell tur. Vi får hoppas att inte virtuella besök ska vara det enda som återstår när kriget upphört. För någon gång måste det ju ta slut. Samtidigt vore det motsägelsefullt att ryska trupper bombar sönder ett kulturarv som Putin verkar hålla högt. I sin artikel från juli 2021 benämner han Kiev som de ryska städernas moder. Men Putin är som bekant inte förutsägbar.
Kulturen, konsten, föremålen, vad har de för betydelse? Vad är det för inneboende kraft i ett kulturarv? Ett föremål är inte bara ett föremål, en fornlämning inte bara en fornlämning, ett konstverk inte bara ett konstverk. Heller är inte en byggnad bara en byggnad. Eller en museisamling en samling föremål. Det är artefakter som uppkommit genom mellanmänskliga relationer. Det har gått genom händerna på flera människor, ibland sedan lång tid tillbaka, generationer av människor. Kulturen är kittet mellan oss. Det som håller oss samman. Det är det som de hetsande krigsherrarna vet. Tar de bort kittet tar de bort samhällets själ. Och vi gråter uråldriga tårar.
