Debatt: ”Troligtvis kommer jag att dö härinne”

Enligt det svenska kvalitetsregistret för rättspsykiatri är medianvårdtidens längd nästan 8 år. Och många patienter blir kvar ännu längre ändå. ”Samhällets ändhållplats”, så benämnde en av våra deltagare i projektet Inflytande i rättspsykiatrin sin livssituation nyligen. Han har vårdats i över 20 år och ”troligtvis kommer jag dö här inne. Ut kommer jag i alla fall inte.” sa han senast vi sågs.

Vi inom NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa) vill i vårt arbete bidra till att förbättra det svenska rättspsykiatriska systemet genom att betona betydelsen av grundläggande mänskliga rättigheter och bättre vård. I vår nyligen lanserade antologi ”Dömd till vård” låter vi röster komma till tals som annars inte skulle höras. Det handlar om människor som fastnat i den rättspsykiatriska tvångsvården och som inte upplever att deras situation förbättrats trots att flera av dem spenderat många år där. Vi har lyssnat på dem. Och det är dags att beslutsfattare och ansvariga för vården också börjar lyssna nu.

Vi vill skapa en ökad medvetenhet kring att Sverige som demokratisk rättsstat har en i stort sett unik lagstiftning, som gör att även personer med svår psykisk sjukdom eller störning inte bara ska vårdas utan även dömas i domstol för brottsliga handlingar. Detta även om man varit så sjuk så att man inte förstått konsekvenserna av sina handlingar, alternativt saknar den kognitiva eller intellektuella förmåga som krävs för att kunna ta ansvar för dem. Detta system där olika målområden såsom straff, samhällsskydd och vård blandas ihop, och tyvärr ibland också krockar, verkar ha skapat en situation där vårdbehovet ofta hamnar längst ner på prioriteringslistan när hela pusslet ska läggas. Kanske är det också därför som evidensen inom vården ändå är så pass låg som den är. Det verkar vara svårt att veta vad som hjälper eller fungerar, och trots att man i vissa fall kunnat belägga det implementeras ändå inte de nya arbetssätt och metoder som skulle krävas för att göra vården mer effektiv.

De långa vårdtiderna, stigmatiseringen och bristen på inflytande över den egna vården gör också att patienter vingklipps och tappar tron på sig själva. Det vinner ingen på; utan leder endast till att personer under sin tid i vården osynliggörs och riskerar att tappa de förmågor som de så väl behöver för att kunna tillfriskna, återhämta sig och återgå till samhället utan att återfalla i brott. Dessutom skapar det ett stort lidande för många anhöriga och närstående.

Vi vill att beslutsfattare och ansvariga för vården på allvar tar tag i förbättringsarbetet när gäller den svenska rättspsykiatrin. Och vi bidrar gärna med de reflektioner och slutsatser vi gjort från vårt arbete nära personer med egen erfarenhet av vården:

• Rättspsykiatri är ett komplicerat och svårt system att förstå för den som är berörd. Information och delaktighet för patienter och anhöriga brister. Insatser för bättre information och mer delaktighet måste förbättras!

• Stigmat för patienter och anhöriga är stort. Upplevelsen är att bemötande från vård, myndigheter och omgivning ofta brister på grund av detta. Medmänskligt stöd, sociala insatser och ökad kunskap måste förbättras!

• Vården har ett stort fokus på brott och straff, regler och tvång – på bekostnad av den viktiga vården. Vårdfokuset måste förbättras!

• Låg evidens inom vårdens verksamheter och även upplevelser av stora skillnader och skiftande vårdkvalitet föreligger. Tydligare riktlinjer för vården och forskning som integrerar patientperspektivet måste förbättras!

• Vägen tillbaka är krånglig och svår för den som blivit dömd och vårdats inom rättspsykiatrin. Inkluderingen och samarbetet mellan vård och myndigheter måste förbättras!