Debatt

Debatt: Inkomstklyftorna skenar – trenden kan bara brytas av en offensiv arbetarrörelse

Daniel Suhonen (t.v.).
Daniel Suhonen (t.v.). Bild: Bild: Jonas Ekströmer/TT / VIlhelm Stokstad/TT

Dagens ETC. Samtidigt som toppchefernas inkomster skenat har löneökningarna för arbetare krympt betydligt de senaste årtiondena. Trenden måste brytas.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I dag publicerar LO den årliga rapporten ”Makteliten” som redovisar den ekonomiska, politiska och byråkratiska maktelitens inkomstutveckling i relation till arbetstagares inkomster från 1950 fram till i dag. De senaste 35 årens utveckling består – arbetstagarnas löner fortsätter att sjunka i förhållande till den sammanlagda maktelitens inkomster.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mest uppseendeväckande är den ekonomiska elitens accelererande inkomstökningar. Medan toppolitikers och topbyråkraters inkomster ungefär legat på samma nivå de senaste 65 åren har inkomsterna hos den ekonomiska elitens toppskikt, Sveriges 50 bäst betalda företagsledare, skenat de senaste åren liksom sedan början av 80-talet. 

2015, året som den senaste publiceringen av Makteliten avser, var de bäst betalda företagsledarnas årliga inkomster i genomsnitt drygt 19 miljoner kronor, vilket motsvarar hela 54,3 industriarbetarlöner. Detta är den största skillnaden som uppmätts i modern tid. Även toppchefer i statliga bolag och chefsekonomer i banker har fått se sina inkomster stiga de senaste åren. 

Jämförelsevis var den ekonomiska elitens inkomster 26 gånger större än industriarbetarlöner 1950 och ”endast” 9 gånger större 1980. Sedan dess har inkomstskillnaderna ökat drastiskt. Och inte nog med att inkomstskillnaderna mellan företagseliten och arbetstagare i dag är rekordstora – de har även ökat mer i Sverige än i andra jämförbara länder sedan 80-talet. 

Näringslivet försvarar de senaste årens kraftigt ökade företagsledararvoden med att svenska företag måste attrahera skickliga vd:ar. Undersökningar visar dock att arbetsmarknaden för toppchefer knappast är globaliserad och att toppchefer med utländskt medborgarskap hör till ovanligheten. En LO-rapport från förra året visar att de flesta av de få toppchefer i svenska företag som de senaste åren haft utländskt medborgarskap varit från nordiska länder.

Samtidigt som toppchefernas inkomster skenat har löneökningarna krympt betydligt de senaste årtiondena. Från början av 1900-talet till mitten av 70-talet ökade reallönerna med 2–3 procent, vilket var i samma takt som produktiviteten. 70-talet blev dock en brytpunkt. Sedan dess har vinstkvoten ökat på bekostnad av lönekvoten. Vinsterna har ökat för varje årtionde och den svenska börsen har varit bland de högst stigande i världen.

Löneökningarna har dock inte hängt med. Medan reallöner för industriarbetare fördubblades mellan 1955 och 1975 så steg de endast med 38 procent mellan 1975 till 2005 (siffran för tjänstemän är 46 procent). Detta trots att Sveriges BNP under samma period ökade med 120 procent. 

Vidare har de senaste årtiondenas skattepolitik inte heller motverkat de stigande klyftorna – tvärtom. Fastighets-, arvs- och gåvoskatt har sedan början av 2000-talet slopats i Sverige, vilket har gynnat överklassen framför andra grupper. De senaste åren har även förmögenhetsskatten tagits bort liksom att bolagsskatten sänkts, vilket väcker tanken att Sverige har blivit av ett skatteparadis för rika.

I slutändan kommer trenden bara att kunna brytas av en medveten, offensiv och organiserad arbetarrörelse. Det är dags att börja prata klass. Vi lever inte längre i ett ekonomiskt jämställt land, om vi någonsin gjorde det, där ”alla tillhör medelklassen”.

Mer än nio av tio är arbetstagare eller arbetslösa medan ekonomin styrs av en liten minoritet bestående av kapitalägare och toppchefer. Ekonomisk orättvisa kommer inte bekämpas så länge uppmärksamheten och intresset för problemet är lågt.