Tillståndsplikten hindrar våldsutsatta kvinnor från att få hjälp

De så kallade julmorden blottar återigen ett djupt samhällsproblem: mäns våld mot kvinnor och det dödliga våld som alltför ofta sker i nära relationer. Socialstyrelsens senaste utredning av 98 fall där kvinnor och barn dödats visar på allvarliga systemfel – bristande myndighetssamordning, kända risker som inte åtgärdats och en styrning och lagstiftning som inte förmår skydda dem som behöver det mest.

2024 sökte en kvinna hjälp hos någon av Unizons kvinnojourer i genomsnitt var tredje minut. Samma år mördades en kvinna var tredje vecka. Samtidigt blir det allt svårare att få komma till ett skyddat boende.

Mäns våld mot kvinnor och barn är ett utbrett samhällsproblem som kräver kraftfulla och verklighetsnära lösningar. Men istället för att stärka skyddet för de som behöver det som mest, har regeringen drivit igenom en lag om tillståndsplikt för skyddade boenden som i praktiken raderar ut det civila skyddsnät som byggts upp under decennier.

Tillståndsplikten infördes med ambitionen att höja kvaliteten och säkerheten på skyddade boenden. Det är ett mål som Vänsterpartiet delar. Men idag kan vi konstatera att tillståndsplikten inte fungerar som det var tänkt. Tvärtom har den slagit hårt mot den ideella kvinnojoursrörelsen och lett till stängningar, färre platser och ett mer ojämlikt skydd över landet.

I flera debattartiklar från kvinnojourer, forskare och praktiker vittnas om samma sak: kraven är orimligt utformade, tidsramarna för snäva och stödet från staten otillräckligt. Resultatet är att jourer med decennier av erfarenhet, hög tillit hos våldsutsatta kvinnor och djup kunskap om våldets mekanismer tvingas lägga ner eller pausa sina skyddade boenden. Det är ett politiskt misslyckande.

De ideella kvinnojourerna har i över 45 år varit en hörnsten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. De har byggt upp ett lättillgängligt stöd där kvinnor vågar ta det första steget bort från våldet. Detta arbete vilar ofta på ideellt engagemang, kompletterat med professionell kunskap och lång erfarenhet. Tillståndsplikten tar inte tillräcklig hänsyn till denna verklighet.

I vissa län, som Gävleborg och Norrbotten, finns i dag inga skyddade boenden kvar. I andra har antalet platser minskat kraftigt.

Krav på omfattande dokumentation, särskilda utbildningsnivåer och dygnet-runt-bemanning kan låta rimliga på pappret, men i praktiken gynnar de större, kommersiella aktörer och missgynnar det civila samhället. Kvinnojourer vittnar om att de tvingas lägga mer tid på ansökningar, tolkningar av regelverk och dialog med myndigheter än på det faktiska stödet till kvinnor och barn i kris.

Konsekvenserna av tillståndsplikten är redan tydliga. I vissa län, som Gävleborg och Norrbotten, finns i dag inga skyddade boenden kvar. I andra har antalet platser minskat kraftigt.

Det är orimligt att ställa höga krav på verksamheter som samtidigt får osäkra bidrag, kortsiktiga projektmedel och bristande statligt stöd i omställningen. När staten skärper kraven måste den också ta ansvar för att möjliggöra uppfyllandet av dem.

Vänsterpartiet menar att tillståndsplikten i sin nuvarande form måste omprövas i grunden. Det handlar inte om att sänka ambitionerna för kvalitet och säkerhet, utan att reglerna måste utformas tillsammans med de aktörer som faktiskt arbetar med skydd varje dag.

Att lägga ansvaret på kvinnojourerna och samtidigt dra undan förutsättningarna är inget annat än ett svek mot våldsutsatta kvinnor och barn.

Situationen är outhärdlig. Vänsterpartiet begär nu en särskild debatt i Riksdagen om mäns våld mot kvinnor. Riksdagens samtliga partier behöver lägga fram konkreta förslag på vilka omedelbara och långsiktiga åtgärder som krävs för att skydda kvinnor och barn.