Debatt: Tid för strejk – strejker för tid

2014 intervjuade jag folk som strejkande på Öresundstågen. En kvinna, som aldrig tidigare strejkat eller varit speciellt fackligt aktiv, beskrev erfarenheten av att delta i strejken så här: ”Det bästa jag har gjort är att föda barn, de näst bästa är att strejka.” Strejken var liv, den var omsorg, den var kärlek till och stolthet över sitt yrke, till kolleger och till pendlare. I grunden är strejken en omsorghandling, riktad till alla som arbetar.

Jag är arbetslivsforskare och befann mig 2014 på Öresundstågen för att forska om arbetsvillkoren för de anställda. Under tiden jag var där kom beskedet om ett omfattande varsel från arbetsgivaren, som framför allt skulle innebära en ökad tidsojämlikhet för de anställda. Folk skulle avskedas för att sen återanställas på färre timmar och på deltid. Då som nu rörde strejken därför inte frågor om löner, utan frågan om tid.

Forskning visar att tidsojämlikheterna inom arbetslivet blir alltmer omfattande. Det handlar inte endast om att allt fler har otrygga anställningar, utan att allt fler – med eller utan otrygga anställningar – får allt svårare att förena det betalda arbetet med livet utanför arbetet. Mer och mer av människors tid kontrolleras av arbetsgivare och allt mindre av människor själva.

Den ökade ekonomiska ojämlikheten i land­et går hand i hand med en ökad tidsojämlikhet, en tidssegregation, där vissa har råd att ha tid och andra inte. Där vissa arbeten, men allt färre, ger möjlighet att förena arbete med fritid, medan allt fler omöjliggör detta.

När jag den 2 juni 2014, dagen då strejken började, kom till Centralen i Malmö var mina förväntningar höga. Att som arbetslivsforskare i realtid få uppleva en strejk kändes som ett av de största privilegierna. Till min förvåning, och uppenbarligen i konflikt med mina förutfattade meningar, var inte strejken vad jag trodde. Den var inte massorna, banderollerna eller slagorden. Den var fika, den var samtal mellan kolleger och med pendlare. Jag frågade en av de strejkande, hur är det att strejka? Personen skattade och sa: ”Det kan bli lite långsamt. Prata med några, gå en runda, spela lite spel. Så det kan vara ganska mysigt.”

”Mysigt” är kanske inte det första ord jag kommer att tänka på i samband med en strejk, men hen hade rätt, det var ganska mysigt. Folk pratade, pendlare och sympatisörer kom med kanelbullar och godis. Vi tittade på de nya meddelanden och foton som lagts upp i Facebook-gruppen ”Vi pendlare stödjer Sekos strejk”. Jag kom till stationen inställd på att möta en klasskonflikt, och sedan satt jag åt kanelbullar och diskuterade allt från visstidsanställning till skvaller och matrecept. Kanske var det så klasskampen såg ut i en strejks vardagliga organisering.

Strejker brukar inte beskrivas med ord som mysigt och trevligt, men jag tror att det är viktigt att se strejker som omsorgshandlingar. Den vilda strejken av lokförare i Stockholm i april rörde allas vår säkerhet. Den nu avblåsta Seko strejken rörde bland annat frågor om scheman som omöjliggör liv. Sekis ordförande, Gabriella Lavecchia, säger i ett pressmeddelande:

”Vi är glada över att vi genom att sätta ett hårt tryck i förhandlingarna med vårt varsel har lyckats nå en uppgörelse som är bra för våra medlemmar.”

Men kan det vara sant, när arbetsgivarna fortfarande kan köpa de arbetandes tid på kort varsel? Pengar är tid, för de som kan köpa andras tid, och tid är pengar för de som inte har pengar, men tid kan aldrig betalas tillbaka. Säkerheten kan inte betalas tillbaka. Dagens tidsojämlikhet sliter sönd­er människor.

Jag tror många hoppades på en strejk, för strejken ger oss en glimt av hur världen egentligen fungerar (utan lokförare stannar tågen), och hur världen hade kunnat vara (den som kan stanna tågen har makt). Det är ju svårt att veta om man hade vunnit eller förlorat på strejken, men det är en för snäv uppfattning om strejker att bara titta på resultatet. Strejken är inte bara ett slutresultat, den är också organiseringen av ett kollektiv, i kamp och styrka. Den är organiseringen av solidaritet och omsorg, och den organiseringen finns kvar efter strejken, oavsett vad resultatet blir. Så också insikten av styrkan och känslan av att det går att gå samman.

Det var den känslan, som fick kvinnan 2014 att beskriva strejken som det nästa bästa hon gjort, även om hon då i grunden var besviken på hur resultatet av strejken hade förvaltats.

I boken ”Patriarchy of the wage – notes on Marx, gender, and feminism” menar den feministiska filosofen Silva Federici, att allt fler av dagens sociala konflikter rör frågor om reproduktionen, frågor om livet – inte produktionen. Vi kan se det i protester mot de ökande mat- och hyrespriserna, men vi ser det också i arbetslivet där allt fler av konflikt­erna rör frågor om tid, och därmed i grunden frågan om hur vi ska ha tid att leva, även utanför arbetslivets sfär. Så förenas kamper utanför arbetslivet med kamper i arbetslivet. Strejker berör inte bara enskilda arbetsplatser, de måste förstås som mer omfattande handlingar, som ställer centrala frågor om hur vi organiserar våra samhällen, vad vi ska ha tid till, vem som har rätt till ett liv utanför arbetet, och vem som har råd att ha tid att göra lite vad man vill på, om det så är att ta hand om barn, ta en öl med sina vänner, träna eller göra absolut inget. Att strejka är att visa omsorg för varandra.

Pendel må ha varit still i Stockholm under tre dagar i april, men det som rör sig är omsorgen för livet, för arbetet och för varandra. Så nästa gång du ser folk som strejkar, ta med ett paket kanelbullar och visa de strejkande omsorg och solidaritet, för det är det som de visar oss.