Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Talet om etniska röster är skolboksexempel på rasifiering

Bild: Foto: MP

Dagens ETC.

Veckorna efter ett dramatiskt val finns det många saker vi skulle kunna debattera i Sverige. Vilken riktning vill vi se för Sverige i framtiden? Hur ska vi komma framåt i detta parlamentariskt komplicerade läge? Hur ska vi på längre sikt minska underlaget för rasistiska partier att få inflytande i det parlamentariska systemet?
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Istället har ett stort fokus kommit att hamna på frågor om så kallade ”klanröster”. Det är ett problem som formulerades av borgerliga ledarskribenter på GP och SvD tidigt efter valet. De konstaterade att människor i utsatta områden i mycket hög grad fortfarande röstar rödgrönt. Detta borde vara lika förvånande som att den överväldigande majoriteten i Djursholm röstar blått, det vill säga inte alls. Så varför pratar vi om just detta, istället för röstningstendenserna hos den överklass som trivs gott i medieskuggan och sällan problematiseras?

Delvis handlar debatten om förortens stöd till de rödgröna, eftersom det är just borgerliga ledarskribenter som nu har lyckats sätta dagordningen. Det är naturligt att de hellre för diskussioner om hur människor i rödgröna områden röstat fel. Detta gör de bland annat genom att peka ut nyligen inkryssade riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (MP) som en problematisk gestalt på grund av så kallad ”etnisk röstning”.

I långa tider har kollektiva beteenden hos väljare setts som något naturligt i politiken. Centern var, och är i viss grad, böndernas parti. Att rösta på Socialdemokraterna har varit ett sätt att rösta för sin grupps intressen för många arbetare. Inkomst, utbildning, social bakgrund, ålder och bostadsort är faktorer som till stor del påverkar vad vi röstar på. Vi är ofta inte så unika som vår individualistiska samtid kan få oss att tro.

Det är därför inte konstigt att en kandidat som Leila Ali Elmi kan vinna stor popularitet i Göteborgs förorter genom att anropa den somaliska diasporan och tala om upprättelse för de boende i förorterna. Därigenom skiljer sig inte hennes personvalskampanj från någon annan där väljarna uppmuntras att skicka ortens lokala förmåga till Stockholm och riksdagen. Att hon till stora delar har kampanjat på somaliska har använts för att misstänkliggöra just henne, fastän det är legio i de flesta partier sedan många år att ta fram valmaterial på olika språk.

Det bor strax under 70 000 människor i Sverige som är födda i Somalia, mindre än en procent i förhållande till väljarkåren och där en mindre andel än befolkningen i stort har rösträtt. Därför är det svårt att förstå varför Svenska dagbladets Ivar Arpi på ledarplats den 16 september väljer att problematisera just Leila Ali Elmi. Samtidigt är det inte förvånande.

Begreppet ”etnisk röstning” är ett skolboksexempel på det som i akademisk rasismforskning kallas ”rasifiering”. Det vill säga att göra människor till representanter för ett kollektiv bara utifrån deras hudfärg eller ursprung och skala bort exempelvis klassintresse som en möjlig förklaring till röstmönster. Samtidigt reducerar man de röstande till ett enkelspårigt kollektiv. En försvinnande liten grupp röstare beskylls för ett fenomen som återkommer på alla möjliga nivåer i samhället och som inte annars problematiseras.

Resonemanget är också ett led i en långsiktig dubbelbestraffning som drabbar muslimer i Sverige. Muslimer misstänkliggörs ofta för att de inte skulle delta i samhället, men när de lyckas ta plats i det demokratiska systemet så utmålas de som något hotfullt. I båda fallen sätts fokus på Leila Ali Elmi enbart för att hon är muslim och rasifierad, inte för den politik hon vill föra.

Det är djupt orättvist mot en kandidat som inte fått chansen att bedömas för vad som kommer ur hennes mun, utan istället misstänkliggörs på förhand utifrån sin hudfärg och vad hon bär på huvudet. Det blir uppenbart att muslimer och människor som rasifieras inte har tillgång till det politiska rummet på samma villkor som alla andra. Ivar Arpi med flera inblandade bör vid det här laget förstå vilka stämningar de piskar upp genom dessa utspel.

Anna Ardin, Förbundsstyrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

00:00 / 00:00