Debatt: Sverige ska inte ge stöd till en islamistisk diktatur

Iran är i uppror. Från iranska ­Kurdistan, och över större och ­större delar av landet sprids ­protesterna. Hela världens ögon riktas mot en modig proteströrelse av kvinnor och andra oppositionella som efter moralpolisens mord på Jina Amini gått ut på gatorna och faktiskt lyckats jaga ut polisen från stadsdelar och hela städer.

Nu kommer antingen regimen falla, eller också kommer ännu ett försök att krossa de gamla mullornas regim dränkas i de ungas och de modigas blod.

Det är enkelt för politiker i väst att hylla de kämpande ­kvinnorna. Alla från president Joe Biden till Ebba Busch gör det. Många försöker göra protesterna till en projektionsyta för egna politiska projekt, i Sverige försöker högern inlemma dem i hetsjakten på muslimer. Men det är färre som är beredda att lyssna till vad de iranska och kurdiska kvinnorna själva säger.

På gatorna i Iran, i hela iranska Kurdistan hörs nu en paroll från de som protesterar: “jin, jiyan, azadi” eller “zen, zendegi, azadi”, på svenska “kvinnor, liv, frihet”. Den egentliga betydelsen av dessa ord är mycket svåra att erkänna i Sverige för ett politiskt etablissemang som beslutat att terrorstämpla den rörelse de utvecklats fram ur.

Parollen myntades nämligen av PKK:s ledare Abdullah Öcalan för att illustrera kärnan i den kurdiska frihetsrörelsens projekt. För Öcalan är kvinnornas frigörelse mer avgörande än någonting annat, inklusive kurdernas nationella självbestämmande. Den kvinnans revolution som den kurdiska frihetsrörelsen ingår i är en stor del av förklaringen till hur ett feministiskt, demokratiskt och socialistiskt samhälle, Rojava, kunnat växa fram i norra Syrien. Ett samhälle som lyckats stå emot IS såväl som Turkiets bomber och legoknektar.

Kvinnans revolution innebär en omgestaltning av hela samhälls­ordningen för att bryta ner de uråldriga patriarkala strukturer som de islamistiska staterna som Iran och Turkiet vilar på, men som också återfinns i resten av världen. Den kurdiska frihetsrörelsen uppfattar sig själv som en del av en global omvandling av förhållandet mellan män och kvinnor. Att kurdiska slagord nu ropas på persiska är ett bevis på kraften i rörelsens idéer.

Förföljelsen av rörelsen sker inte bara i Mellanöstern, också i Sverige förföljs kurdiska frihets­kämpar. Att ingå i PJAK, den kurdiska frihetsrörelsens ­iranska parti, innebär att stämplas som en säkerhetsrisk av svenska säkerhets­polisen.

De kurder som nu riskerar att utvisas till fängelse och tortyr i Turkiet utan andra skäl än att de är motståndare till Erdogans diktatur är ytterligare ett exempel på Sveriges svek mot det kurdiska folket. De är priset Sverige betalar för att accepteras av Turkiet som en allierad i Nato.

Sverige kan inte fortsätta att i ord stötta Irans kvinnor samtidigt som man i handling deltar i förtrycket av kurdiska feminister.

Om svenska politiker menar allvar med sitt stöd till de kurdiska och iranska kvinnor som kämpar mot diktaturen så borde de därför alla verka för ett slut på eftergifterna till Turkiet, och för ett stöd till den kurdiska frihetsrörelsen i såväl Iran som i Irak, Syrien och i Turkiet.