Debatt: Sverige måste våga mer demokrati i Nato-frågan

En huvudledare i Sydsvenskan hade den 29/4 rubriken: ”Säger riksdagen ja till Nato så säger folket ja till Nato”. Ja, Sverige är den representativa demokratins mest fogliga land. Men under fyrårsintervallerna kan frågor dyka upp, som väljarna inte haft möjlighet att ställning till i de återkommande valen. 

Ett instrument som politikerna då tillgriper är att folkomrösta om saken. Det har inte skett så ofta, det har handlat om mindre partiskiljande frågor som högertrafiken (där omröstningsresultatet inte respekterades), eller andra stora beslut i fråga om internationellt samarbete som inträde i EU och EMU. 

Det är ju uppenbart att också Nato är en sådan fråga. Dessutom har den inte förekommit som något större tema i något val. Utom när Ulf Kristersson (M) velat ha det som valfråga i höst. Nu fick han skjuts av att Ukrainakriget satt frågan på sin spets och den panik det lett till. Men folkomröstning som Vänsterpartiet föreslår, det kan man inte tänka sig.

En annan fråga som gäller rikets säkerhet är riksdagens beslut att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Där beslutade politikerna över folkets huvuden. I Österrike blev den frågan föremål för folk­omröstning, och den resulterade för övrigt i en majoritet för att behålla värnplikten. Tydligen ansåg öster­rikarna att det var en viktig fråga.

Ett vanligt argument mot folkomröstningar är att det handlar om komplicerade frågor, och att väljarna i så fall inte besitter samma kompetens som de folkvalda. Det hör man också nu. Men ibland har det varit si och så med de folkvaldas insikter. 

En enkät i början av seklet rörande frågan om en EU-grundlag visade, att många riksdagsledamöter var påfallande okunniga i ämnet och om EU:s organisation överhuvudtaget. I Sverige har politikernas beslut att avskaffa den allmänna värnplikten inte visat sig vara så klokt som man trott, allvisa är de alltså inte. 

Ann Linde (S) fastslår att frågan om inträde i Nato är olämplig att folkomröstas om, eftersom främmande makt, alltså Ryssland, kan bedriva påverkan av folk­opinionen. Om man tänker efter är ju detta argument ganska pinsamt. På liknande sätt resonerar ju också auktoritära regimer som Ungerns och Rysslands, när de förföljer opinioner, organisationer och till och med universitet med motiveringen, att de går främmande makters ärenden. 

Naturligtvis går man inte så långt i Sverige – men i grunden är det samma tänkesätt som ligger bakom Lindes resonemang. Det är en ganska skrämmande utveckling.

Dessutom verkar regeringen underskatta sin egen förmåga att kontra eventuell påverkan utifrån. Det gör ett osäkert och otillförlitligt intryck. Dummast är Magdalena Anderssons (S) argument, att Nato-frågan innehåller sekretessfrågor. Som om det ligger i vägen för ett generellt beslut om inträde eller ej. Den odemokratiska attityd det visar på lyser en i ögonen.

Den gamle tyske förbundskanslern Willy Brandt (också socialdemokrat) sa en gång att ”vi måste våga mer demokrati”. Det kan man knappast säga att vår regering och flertalet riksdagspolitiker gör.