Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Sverige kan lära av Indiens arbete mot mäns våld

Dagens ETC.

Ibland blir en enskild människa en symbol för kampen mot ett förtryck som kräver människoliv och skapar fruktansvärda lidanden. Så är det med medborgarrättskämpen Rosa Parks.Så är det med kvinnorättskämpen Malala Yousafzai. Så är det även med Jyoti Singh.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Jyoti Singh var den indiska kvinnan som i New Delhi år 2012 blev utsatt för en gruppvåldtäkt så brutal att den berövade henne livet. Hon har nu blivit en symbol för kampen mot det förtryck som många kvinnor utsätts för i Indien idag. En symbol för den kontroll som män kan utöva över kvinnor i den offentliga miljön. En symbol för hur illa det kan sluta.

Jyoti Singhs livsöde ledde till en våg av protester runt om i världen. Genom protesterna förstärktes kravet på förändring men framförallt föddes en handlingskraft. Det är den handlingskraften som människor möter hos Safecity, en organisation som startades av Elsa D´Silva i slutet av år 2012. Syftet är bland annat att belysa det stora mörkertal som omger sexualbrott i Indien, där paralleller kan dras till situationen i Sverige. Sedan starten har organisationen utvecklats och de arbetar nu på olika sätt för att öka kvinnors plats i det offentliga rummet. Ett verktyg de använder är bland annat den fysiska miljöns påverkan på säkerheten och tryggheten.

Safecity har bland annat arbetat med att öka kvinnors delaktighet i utformningen av den fysiska miljön. Ett exempel är en miljö runt ett café i New Delhi, där män brukade hänga, vara hotfulla och stirra på kvinnorna och flickorna som gick förbi. Därför anordnade organisationen en workshop där kvinnor fick måla väggen bakom caféet. Motivet var stirrande ögon och uppfordrande budskap, och när Safecity följt upp effekten visade det sig att männens beteende upphört inom en vecka.

De slutsatser Safecity har dragit kring vad som påverkar kvinnors trygghet i det offentliga rummet liknar de slutsatser som finns internationellt, och är föga nytt. Organisationen lyfter fram vikten av en god belysning, större kvinnonärvaro och en miljö som har en jämn folktäthet och mix av funktioner. D’Silva beskriver själv organisationen som feministisk och menar att feministiska teorier är nödvändiga för att kvinnors behov ska tillgodoses i en värld som planerats av män. Hon lyfter också säkerheten och tryggheten i den offentliga miljön som en fundamental aspekt eftersom kvinnors utsatthet annars kan utnyttjas som ett argument som begränsar kvinnors fri- och rättigheter ytterligare.

Vad gäller kvinnors och mäns representation i det offentliga rummet visar en studie av Krishna (2013) att flickor i den indiska delstaten Haryana har dubbelt så hög risk att dö upp till fyraårsåldern, jämfört med pojkar. Orsaken är undernäring, diarré eller för tidig födsel. Dessutom visar studien hur selektiva aborter genomförs i alla samhällsklasser. D’Silva kompletterar bilden då hon menar att de senaste rapporterna visar att det finns 37 miljoner fler män än kvinnor i Indien. En faktor som i slutändan kan påverka kvinnors representation i det offentliga rummet.

I Sverige kan vi vara tacksamma över att könsskillnaden vad gäller befolkningsmängd är marginell. Samtidigt finns nu ett större fokus på hur människors säkerhet och trygghet kan öka i det offentliga rummet. Vad gäller kvinnors otrygghet problematiseras den ofta genom argumentet att en större mängd män utsätts för brott i den offentliga miljön jämfört med kvinnor. Att bagatellisera människors otrygghet förenklar dock en komplex mental process som påverkas av samhällsfaktorer, individens egna individuella egenskaper och de konsekvenser en är rädd för att drabbas av. Den typen av bagatellisering leder inte heller någon vart, eftersom själva känslan i sig kan ha katastrofala följder för individen och samhället. Exempelvis att färre människor rör sig i den offentliga miljön och att den tillslut är helt dominerad av en enda samhällsgrupp. En sådan utveckling är svår att bryta eftersom ryktet om en plats tyvärr ofta tar lång tid att bearbeta.

En relevant fråga att ställa i sammanhanget är om det överhuvudtaget går att dra paralleller mellan Indien och Sverige. Till viss del är det möjligt, även om omfattningen och strukturen skiljer sig åt. Festivalen Bråvalla uppgav exempelvis att de bland annat lade ned på grund av de sexuella övergrepp som kvinnor utsattes för under festivalen. I år anordnades festivalen Statement – som marknadsfört sig genom texten ”världens första stora musikfestival som är fri från cis-män”. Att rörelsen #metoo visat att Sverige har ett problem med män som anser sig ha rätt till kvinnors kroppar behöver väl knappast motiveras ytterligare. Men i en jämförelse med Indien ryggar människor tillbaka. Det vanliga antifeministiska argumentet ”inte alla män” förändras till det mer patriotiska ”inte våra män”.

Safecity ger exempel på hur samhället tagit till extrema åtgärder för att minska risken att kvinnor utsätts för brott eller sexuella trakasserier. Utifrån kvinnors situation i den offentliga miljön har organisationen varit med och infört bussar i Nepal som enbart kvinnor får åka på. Det råder helt enkelt mansförbud.

En buss enbart för kvinnor. I Sverige förs liknande diskussioner om att införa parker och tågvagnar som exkluderar män. Gymmen finns redan, och nu en festival. Återigen hamnar den feministiska stadsplaneringen vid ett vägskäl. Ska den förhålla sig till existerande strukturer och därigenom riskera att indirekt bejaka dem? Eller ska stadsplaneringen enbart användas för den visionära framtiden? Vägen framåt ligger troligtvis någonstans där mitt emellan och behöver avgöras av kontexten. Något som emellertid är uppenbart är att det finns ett problem som behöver bekämpas.

Marika Johansson, Kriminolog

Stiftelsen Tryggare Sverige

00:00 / 00:00