Därför måste vi se upp med Brysseleffekten

Rivaliteten mellan öst och väst är idag tydligare än någonsin inom EU och i unionens närmiljö. Nyligen hållna val i Rumänien, Georgien och Moldavien visar att Ryssland och dess lydstater är redo att betala vad som helst för att påverka väljare, manipulera folkomröstningar och påverka länders utrikespolitik.

I de flesta fall misslyckas de dock. Med starkt och offentligt stöd från institutioner och ledare har EU svarat beslutsamt och stöttat västvänliga aktörer samt motarbetat ryska desinformationskampanjer.

Öppet stöd för demokratiska rörelser och EU-vänliga politiker kan ge upphov till en vanföreställning att de är marionetter för västvärlden.

Trots dessa imponerande resultat finns det några stora brasklappar. Även om Rumänien och Moldavien valde EU-vänliga politiker har Georgiens ambitioner om EU-medlemskap gått i stå. Det är även fortsatt oklart huruvida nya regeringar kan råda bot på de splittrade opinioner som råder inrikes, eller om framtida folkomröstningar kommer att urarta till en hetsig kamp mellan EU och Ryssland.

Dessa utmaningar kan ibland komma att kräva återhållsam hantering från EU:s sida. I Ungerns och Serbiens fall kan proaktiva åtgärder få oönskad effekt. Öppet stöd för demokratiska rörelser och EU-vänliga politiker kan ge upphov till en vanföreställning att de är marionetter för västvärlden.

Detta är precis den bild som illiberala politiker vill måla när de kallar sina västvänliga motståndare för ”utländska agenter”. Att ligga lågt, jobba bakom stängda dörrar, samt att arbeta mer reaktivt kan vara ett sätt att möta dessa svårigheter.

Sedan 2010-talet har Viktor Orbán i Ungern och Aleksandar Vučić i Serbien steg för steg lyckats konsolidera sina kapningar av sina respektive länders statsväsenden. Ungern var en gång en postsocialistisk framgångshistoria men är nu ett av EU:s fattigaste medlemsländer. Serbien, med sitt förflutna som präglas av väpnad konflikt och en skakig övergång till demokrati, klassas nu som det minst demokratiska av EU:s kandidatländer på västra Balkan. De båda länderna delar en ideologi som präglas av en vilja att gardera sig, Rysslandsvänlig och EU-fientlig politik, samt undvikande retorik om att värna sin suveränitet ”till varje pris”.

Trots detta står båda regimerna inför sina hittills svåraste inrikes utmaningar: uppkomsten av starka, trovärdiga motståndare och rörelser. Orsakerna till missnöjet i de båda länderna är även de likartade: stagnerad ekonomi, rusande inflation samt korruption. Skandaler har agerat katalysator för missnöjet och motståndet.

I Ungern ledde presidentens benådning av en pedofil till att ett nytt parti bildades, lett av Péter Magyar som i samband med skandalen lämnade Orbáns styrande parti Fidesz.

I Serbien utlöste det kollapsade tågstationstaket i staden Novi Sad till enorma protester och demonstrationer mot regeringen. För första gången på nästan ett årtionde står båda regimerna inför potentiellt obotliga problem.

Internationella aktörer följer utvecklingen noggrant. Ryssland gör givetvis ”mer än att övervaka situationen”, som EU uttrycker det. Kreml finansierar aktivt politiska partier och experter i båda länderna samtidigt som man sprider desinformation om Orbáns och Vučićs motståndare via statliga medier och den serbisk-ortodoxa kyrkan.

Institutioner som styrs av Kreml har publicerat nästintill identiska analyser av politiken i både Budapest och Belgrad i vilka man anklagar EU för att vilja störta de sittande regeringarna och installera ”marionettregeringar” som är lojala mot ”den liberala europeiska eliten”. De kallar oberoende medier, demonstranterna i Serbien och Ungerns Péter Magyar för spelbrickor i en hemlig plan för att hetsa till ”Euromajdan-liknande” så kallade ”färgrevolutioner” i Europas omnejd.

Dessa påståenden är tagna ur Rysslands taktikbok för desinformation. Vanligtvis skulle de inte ha någon större effekt, men i Ungern och Serbien framhåller regeringsvänliga medier dem som absoluta sanningar. Hur stor effekt Rysslands desinformationskampanjer faktiskt har må vara oklart, men att de bedrivs råder det inga tvivel om. I Ungerns polariserade samhälle befästs åsikterna hos Orbáns väljarbas av Rysslandsvänliga narrativ vilka Orbán själv hjälper till att sprida.

Situationen i Serbien är lite mer komplex. Djupa historiska och kulturella band gör landet mottagligt för påverkan från Kreml, som ofta befäster Vučićs styre. Trots detta håller nu studentledda protester på att ena serber från båda sidor av politiken, däribland till och med Rysslandsympatisörer. I dagsläget har Kreml få möjligheter att locka tillbaka desillusionerade serber till Vučićs sida.

EU måste fortsätta vara vaksamt och proaktivt gentemot rysk påverkan, men Ungern och Serbien kan komma att sätta denna tes på prov.

I Ungern, där Orbán gjort fientlighet mot Bryssel till ett centralt inslag i sin valkampanj, riskerar öppet stöd från EU:s sida att spela honom rakt i händerna. Orbáns propagandamaskineri kallar redan konkurrenten Magyar för EU-ledarnas ”knähund”. Öppet stöd för Magyar från EU:s sida skulle endast förstärka den nidbilden.

I Serbien handlar protesterna inte om huruvida landet ska välja EU eller Ryssland, utan om bekämpningen av korruption och auktoritarism. Alltför stora ingripanden från EU ger bara trovärdighet till Vučićs narrativ att demonstranterna är ”utländska agenter” med stöd från Bryssel. Rörelsens styrka ligger i att den tilltalar en bred grupp människor från båda sidor av det politiska spektrumet – att ge demonstranterna stämpeln ”EU-vänliga” riskerar att alienera vissa grupper som stödjer dem.

Till sin heder har EU än så länge agerat försiktigt.

Men då valet i Ungern närmar sig och myndigheterna i Serbien börjat ta till våld mot demonstranterna bör unionen hålla i åtanke att alltför ivrigt stöd för aktivister kan göra större skada än nytta.