Debatt: Sverige behöver ett nytt valsystem

Det är rörigt på partifronten. Tre är stora nog – S, M och SD – att nå 20 procent av valmanskåren och fyra andra – V, L, MP, C och KD – befinner sig kring tio procent och mindre. Tre av dem kan åka ur riksdagen vid nästa val.

Varför denna partiflora? Varje parti har kommit till för att hävda en speciell fråga, till exempel Miljöpartiet. Men väl i riksdagen, eller i regeringen, har de att ta ställning till allt som rör sig i parlamentet. De kan inte bara räcka upp handen när deras fråga kommer upp. Det har inte minst Miljöpartiet fått erfara.

En titt på hur valsystemen fungerar i olika länder ger vid handen att den är olika i olika länder. Det senaste exemplet är Israel. Med tio partier i parlamentet. För det mesta är valsystemet grundlagsfäst.

Första kravet: Varje röst ska räknas. Ibland kallas detta millimeterrättvisa.

Andra kravet: Landet ska regeras, vilket kräver starka regeringar. Inte bara i goda tider utan också i svåra.

Olika länder har försökt att lösa detta dilemma på olika sätt. Sverige har ett, proportionerliga val. Storbritannien har ett annat, majoritetssystem i enmansvalkretsar. Vilket är då mest demokratiskt? Ingen kan påstå att inte Storbritannien är en demokrati. Men med många röster som hamnar i papperskorgen, överblivna. Den som vinner flest röster tar allt. Det betyder till exempel att Margaret Thatcher kunde regera på cirka 35 procent röster. I Sverige har vi att skrapa ihop 50 procent plus för att kunna bilda regering. Det kräver koalitioner.

När det nuvarande valsystemet infördes någon gång början på 1960-talet – valsystemet hade då diskuterat i mer än tio år i Författningsutredningen – kom man att stanna inför det nuvarande valsystemet. Millimeterrättvisa men med en spärr på fyra procent för att inte få oräkneliga partier i riksdagen. Kamrat fyra. Folkpartiet ville ha femprocentig spärr. De var rädda för KDS, som hade bildats 1964. Det var inte utan orsak. Ingemund Bengtsson, som då hade blivit gruppledare för S, tyckte att det räckte med tre procent. Det blev en typisk svensk kompromiss, fyra procent. Och där omkring befinner sig nu tre partier.

När vi i den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade beslutat att stanna för fyra procent kunde jag inte sova på natten. Jag anade vad som skulle hända i framtiden. Där är vi nu.

Jag har i olika sammanhang luftat ett tänkt valsystem, som kan anses vara en kompromiss mellan Storbritannien och Sverige.

Så här.

Om man skapar valkretsar på fem eller sju mandat och dessutom slopar riksmandaten får vi ett valsystem som tillgodoser de tre stora linjerna i politiken – demokratisk socialism, liberalism och konservatism. Alla tre kan ju beräknas få de 15 eller 20 procent som krävs för att komma in i riksdagen. En del röster kommer inte att räknas eftersom valkretsarna är slutna som i Storbritannien. Partifloran blir mindre.

Det brittiska systemet med enmansvalkretsar har den nackdelen att man kan befara att norra Sverige blir rött och södra Sverige blått. Så är det i stort sett i Storbritannien. Skottland har haft en övervikt av Labour medan södra England mestadels är konservativt. (Det förekommer en diskussion i Storbritannien som förordar mer proportionalitet.)

Men vi har det valsystem vi har och det är oerhört svårt att förändra ett valsystem. Varje parti tänker på sitt och blockerar. Det är väl bara Socialdemokraterna och Moderaterna som har kraft nog att förändra vid en revision av valsystemet.

Det krävs en ny Författningsutredning.

Men, frågar sig tvivlaren – hur kommer då vissa betydelsefulla intressen till tals? Svaret är att de mycket väl kan rymmas inom partierna. Jag har erfarenhet av det under min tid som Broderskapsrörelsens ordförande och adjungerad i partistyrelsen och dess verkställande utskott, samt därtill riksdagsledamot. Jag är inte säker på att vi haft större inflytande om vi haft ett mindre parti för kristna demokratiska socialister. Jo, det är jag förresten. Det hade varit mindre. Men vi hade kanske synts mer i massmedia. Det hade vi i så fall delat med många ledamöter inom de olika riksdagsgrupperna. Stort inflytande men i det tysta.