Debatt: Svensk vänster kan lära sig av amerikansk höger

I mötet med andra Socialdemokrater märker jag ofta en slags veneration för det Demokratiska partiet, och ett ointresse för amerikansk konservatism. En mycket märklig hållning. Från sin högborg inom det republikanska partiet har den konservativa rörelsen varit den dominerande politiska kraften i USA sedan början av 80-talet. Alla som bor inom USA:s gränser påverkas på något sätt av dess inflytande. Detta inflytande kan härstamma från högsta domstolen, kongressen, delstaterna eller andra konservativt dominerade institutioner. Hur kommer det sig att denna situation uppstått, och vilka lärdomar kan dras?

Det intressanta i sammanhanget är att USA inte alltid varit så präglat av konservatismen. Det fanns en tid då konservatismen i USA var en marginaliserad ideologi. Kongressens säten fylldes av New deal-anhängare, högsta domstolen hade domesticerats med hot från FDR, och i delstaterna var den demokratiska dominansen total. Vidare hade det republikanska partiet ”tämjts” av progressiva, och mellan 1940 och 1960 nominerade Republikanerna endast kandidater som i grunden ändå trodde på New deal och dess progressiva värderingar. Däremot var dessa kandidater mindre entusiastiska för New deal och progressiva värderingar jämfört med FDR-demokrater. Figurer som Thomas Dewey, Nelson Rockefeller, Wendell Willkie och Dwight D Eisenhower representerade den liberal-centristiska mainstreamen inom Republikanerna.

Ironiskt nog började rörelsen mot ett mer konservativt USA i efterskalven av New Deal-revolutionen genom den unge skribenten William F Buckley Jr från New York City. Buckley var en man av eliten, utbildad vid Yale, men upprorisk mot de akademiska institutionerna som formade honom. Hans första genombrott var genom boken ”God and Man at Yale”, en kritik av den gudlöshet och progressiva hegemoni som han ansåg präglade ett av USA:s mest prestigefulla universitet.

Hans största bidrag däremot till amerikansk konservatism var magasinet National Review, ett intellektuellt och elitorienterat magasin med syfte att legitimera och underbygga konservativa idéer och argument. Genom att ta avstånd från det republikanska partiet kunde magasinet utöva makt över partiet och sakta vrida det högerut, samtidigt som magasinet kunde lansera olika idéer och tänkare utan att partiet riskerade direkt skada. Genom sitt magasin förde Buckley samman olika idétraditioner inom högern, bland annat nykonservativa, religiösa konservativa och sekulära konservativa.

Liksom National Review, anslöt sig andra institutioner till den amerikanska högern, oberoende av Republikanerna. Exemplen är många, men inkluderar bland annat tankesmedjor som Heritage Foundation, Cato Institute, American Enterprise Institute, och Manhattan Institute. Samt tidningar såsom The Public Interest, Commentary och Triumph. Dessa starka och oberoende institutioner tillät långsiktig opinionsbildning och idéutveckling inom den breda konservativa rörelsen. Genom dessa tidsskrifter och tankesmedjor byggdes en ny konservativ intellektuell grund.

Milton Friedman menade att det är först i kristider som verklig förändring blir möjlig, då tidigare marginaliserade idéer plötsligt kan tas i bruk och omsättas i praktiken. Detta inträffade i slutet av 70-talet och början av 80-talet med den tilltagande inflationen, minskade tillväxten och den uppfattade frammarschen av kommunismen. Konservatismen fick sitt politiska genombrott under två presidentskap: Ronald Reagan och George HW Bush. Den fick uttryck både i den förda politiken och etableringen av den konservativa överbyggnaden. Med triumfen av den konservativa idéutvecklingen gjordes framsteg inom domstolarna, myndigheter och lagstiftande församlingar. Utan denna idéutveckling skulle Roe mot Wade inte avskaffats, marginalskatterna sänkts eller statliga tjänster privatiserats.

Parallellerna mellan den amerikanska och svenska högern är slående. Långsiktigt institutionsbyggande utanför partipolitiken kombinerat med 90-talskrisen ledde till en politisk revolution, i samma skala om än inte större än den i USA under 70- och 80-talen. Organisationer som Cato och AEI kan jämföras med tankesmedjor som Timbro, och tidskrifter som National Review kan jämföras med Svensk Tidskrift.

En fråga som uppstår efter en betraktelse av den amerikanska och svenska högerns framgång är huruvida den bör ses som en inspiration för den svenska vänstern? Förvisso är USA och Sverige olika länder, men det är möjligt att lärdomar ändå kan dras. Borde den svenska vänstern i större utsträckning bygga institutioner utanför den etablerade partipolitiken som kan i större grad opinionsbilda långsiktigt och påverka politiken?

Det finns många tänkbara fördelar, exempelvis skulle dessa institutioner i större grad kunna påverka och bygga legitimitet för vänsterpolitik på ett sätt som inte är möjligt på samma sätt inom den socialdemokratiska partiapparaten. Det finns anledning att tro att dagens vänsterinstitutioners nära band till partiet på något sätt kan begränsa deras långsiktighet och legitimitet i den offentliga debatten. Detta skapar en konflikt. Å ena sidan behovet av att kortsiktigt försvara det socialdemokratiska partiet och å andra sidan att stå upp för socialdemokratins grundläggande idéer. Dessutom verkar en tydlig partistämpel i offentligheten ofta ge upphov till misstankar och skepsis.

Samtidigt skulle en mer osammanhängande vänsterrörelse försvåra möjligheterna för rörelsen att gå i takt när nödvändigt. Koncentrationen av vår rörelse inom det socialdemokratiska partiet medför fördelar när det gäller koordinering och disciplin. Detta innebär att det är lätt för medlemmar att navigera mellan olika institutioner, då det mer råder en känsla av gemenskap än konkurrens.

Oavsett hur den svenska vänstern väljer att orientera sig inför framtiden, kan historien om den amerikanska konserv­atismens framväxt erbjuda viktiga insikter. Det understryker vikten av att ha oberoende institutioner och bygga en stark intellektuell överbyggnad. Amerikansk konservatism har visat att långsiktigt tänkande, gedigna institutioner och en vilja att samla olika röster under ett gemensamt tak kan forma en nation på djupet. Kanske borde svenska vänstern överväga en liknande modell för att stärka sin framtid inom svensk politik. Som alltid kommer framgång kräva vision, uthållighet och förmågan att anpassa gamla traditioner till nya utmaningar.