Du kan inte rädda demokratin genom att inskränka den

Nu görs försök, som det sägs, att rädda demokratin genom att inskränka den. Det är en dålig idé. Vid ett seminarium i regi av Institutet för framtidsstudier den 11 november ska jag utveckla varför. Här en kort sammanfattning.

Vad innebär det att en grupp fattar beslut demokratiskt? Minimalt innebär det att gruppen använder en beslutsmetod som garanterar, att om de finns en unik majoritetsvilja inom den, så blir den gruppens kollektiva beslut. Den grupp jag intresserar mig för i det här sammanhanget är Sveriges riksdag. Men då den utgör ett politiskt representativ urval av den svenska befolkningen kan man också säga att den fattar beslut på vägnar av folket. Den fattar de beslut folket skulle fatta om det kunde samlas, resonera och rösta.

För att demokratiskt beslutsfattande ska fungera bra måste olika villkor vara uppfyllda. Det måste vara möjligt för deltagarna i gruppen att ställa förslag, att fritt diskutera dem. Sådana rättigheter har hyggligt skydd och lag och praxis i vårt land. Såväl för riksdagsledamöterna som för folk i gemen.

Ett förslag till ändrad grundlag vill upphäva kärnan i demokratin. För ändringar av just våra grundlagar – samtliga – ska det i fortsättningen erfordras en kvalificerad majoritet. Det innebär att en tredjedel av riksdagens ledamöter får vetorätt mot ändringar av grundlagen. Det gäller beslut om sådant som monarkin, äganderätten och till och med budgetordningen. Det innebär till sist att skulle en majoritet finna att det var dumt att på det här viset inskränka demokratin, så kan den svårligen ändra sitt beslut. En minoritet kan sätta käppar i hjulen för ett sådant förslag till återställande av normala demokratiska beslutsformer.

Säger den nya riksdagen ja till lagförslaget (det räcker med enkel majoritet) så är det klippt för framtiden.

Förslaget till grundlagsändring har tagits i en första läsning. En andra är planerad till efter nästa riksdagsval. Säger den nya riksdagen ja till lagförslaget (det räcker med enkel majoritet) så är det klippt för framtiden.

Från och med att detta beslut har tagits har en minoritet vetorätt mot ytterligare ändringar av våra grundlagar.

Jag tror att det är dumt att på de här sättet inskränka demokratin. Tilltaget har försvarats med att det behövs för att demokratin ska skyddas mot framtida försök att helt avskaffa den. I så fall är det ändå bra att delar av den finns kvar, har man tänkt. Men det är osannolikt att det kommer att fungera på det viset. Det är tvärtom rimligt att anta att en vingklippt demokrati, med en rätt för en minoritet att stoppa grundlagsändringar, blir svår att försvara. När man inskränker demokratin på det här sättet omöjliggör man samtidigt den bästa argumentationen för demokratin.

Knappast någon gillar demokratin som sådan. Att gilla en beslutsmetod för dess egen skull vore exempel på en sällsam fetischism. De som gillar demokrati gör det normalt på grund av vad man kan åstadkomma med demokratiskt beslutsfattande. Man ser demokratin som ett verksamt och viktigt medel.

Medel till vad? Här finns en rad möjliga svar.

För det första så brukar demokratin hyllas för sin flexibilitet. Inget är förstås så flexibelt som diktatur, men vill man inte ha diktatur är demokrati det näst bästa med avseende på flexibilitet. Ett land som styrs demokratiskt kan experimentera med olika hållningar, lära sig av misstag och vidta nödvändiga förändringar när majoriteten finner tiden mogen. En minoritet kan lätt blockera detta slags önskvärda flexibilitet om den ges vetorätt.

Ett berömt teorem av den franske upplysningstänkaren Condorcet (hans juryteorem) går ut på att majoritetsbeslut, under vissa omständigheter, har en tendens att producera korrekta svar på frågor (där det finns riktiga och oriktiga svar). Ju fler som deltar i besluten och tänker självständigt, desto träffsäkrare blir metoden. Ett system med minoritetsveto eliminerar denna funktion hos demokratin.

Demokratin har en tendens att leda till utjämning av livsvillkor. Detta hänger samman med vad som kallats medivanväljarteoremet. Vid majoritetsbeslut gynnas medianväljaren. Särskilt i ekonomiska frågor är medianväljaren en förhållandevis fattig person (ej att förväxla med medelinkomsttagaren). Medianväljaren omges av två lika stora grupper: de som är fattigare än medianväljaren och de som är rikare. Både förmögenheter och inkomster tenderar att utjämnas vid majoritetsbeslut, då medianväljaren får sin vilja igenom. Men om en förmögen minoritet har vetorätt förskjuts jämvikten uppåt, till förmån för denna förmögna minoritet. Majoriteten känner att den inte längre kan bruka demokratin för sina syften.

Denna sista funktion hos majoritetsstyret är förstås det som fått vänstern i samhället, ja alla som haft en progressiv reformagenda (också liberaler, folkrörelser av olika slag) att motsätta sig inkomststreck, domstolars rätt att underkänna lagar, kvalificerade majoriteter och liknande.

Man borde förvänta sig en stark reaktion mot det liggande förslaget till grundlagsändring. Finns någon kraft med reformagenda kvar i svensk politik? I så fall bör den nu framträda. Eller är alla nöjda med status quo, beträffande allt ifrån monarki till detaljerna i rådande äganderätt? Har framför allt alla socialister abdikerat från politiken?