Debatt: Stoppa jakten på medmänniskorna som har det svårt

Sverige har fler miljardärer än någonsin. Idag finns cirka 550 personer i landet som alla äger tillgångar värda minst 1 000 miljoner kronor. Det är stötande och upprörande att Sverige blivit ett paradis för de superrika samtidigt som det finns stora eftersatta behov i välfärden. Vi i Verdandi möter varje dag människor utan ekonomiska marginaler och med ständig oro för att få ekonomin att gå ihop.

Det verkar nu som om de politiska makthavarna är överens om att ojämlikheten inte är ett problem. Ingen talar om den, ingen verkar bry sig om de sociala orättvisorna och ingen verkar vilja göra något åt den. 

Istället riktar sig allt fler förslag och åtgärder mot just de grupper som har det sämst i samhället. Människor som förlorat allt och som tvingas söka försörjningsstöd för sin överlevnad ska förödmjukas.

Det handlar om människor som ofta varit utan arbete en längre tid. Det handlar om människor som är långtidssjuka. Det handlar om människor som slitit ut sig på tunga jobb eller varit med om arbetsplatsolyckor. Det handlar om människor som dagligen brottas med skadligt bruk av alkohol och andra droger. Det handlar om människor.

Samhällets skyddsnät räcker inte längre till. Sjuka människor utförsäkras när samhället inte längre erkänner dem som sjuka om sjukdomen är långvarig eller kronisk. Bortre parenteser har införts – som om den som är sjuk eller arbetslös plötsligt upphör att vara det bara en viss tid har passerat. 

Och nu verkar etablissemanget­­ överens om att det inte är kontrollen över skattesmitare eller ekonomiska brottslingar som behöver öka utan jakten på de fattiga. Sverigedemokraterna kräver att den som en gång fällts för bidragsbrott aldrig mer ska kunna få bidrag från samhället. Människor som lever i skräck för att utvisas till Afghanistan ska till varje pris hindras att få sjukvård eller någon form av stöd. Sd har däremot inga förslag om att skärpa reglerna för de bidrag som tillfaller de rikaste.

Kristdemokraterna vill att den som kan arbeta och uppbär försörjningsstöd ska förlora denna sista ekonomiska livlina. De föreslår också att den som är arbetsför men fortsätter att behöva stöd ska ha högre skatt än den som har turen att få ett jobb. Och för att verkligen skärpa jakten på dessa människor som står lägst på samhällsstegen vill Kd att myndigheterna ska göra hembesök och kontrollera varje enskild bidragstagare.

Socialdepartementet föreslår en ny aktivitetsplikt, det vill säga krav på deltagande i heltidssysselsättning för personer med försörjningsstöd. Regeringen visar därmed än en gång att de inte tycker att högersidan ska lämnas ensamma i sin jakt på människor som har det svårt. 

När de sociala försäkringarna urholkas minskar också möjlig­heten att upprätthålla rimliga löner för de med de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. Det blir en press nedåt som leder till att människor ska tvingas att ta arbeten till löner långt under dagens kollektivavtalsnivå. Att ifrågasätta barnbidraget och flerbarnstillägget är ännu ett exempel på att uppfinningsrike­domen i att slå mot de sämst ställda aldrig tycks ta slut. 

Självklart är det viktigt att bekämpa brottslighet på alla plan. Problemet med dagens politik är att den verkar styras mer av populistiska utspel än av en omsorg om att välfärden i vårt land ska gälla alla. Det finns en väldig slagsida mot underklassen medan de välbeställda lämnas därhän.

Verdandi önskar istället en valrörelse där social rättvisa står i centrum. De viktigaste frågorna att besvara i höstens val borde vara hur vi kan utjämna de orimliga skillnaderna i levnadsnivå mellan olika befolkningsgrupper. Att genomföra jämlikhetskommissionens förslag borde vara ett självklart första steg för att motverka den utveckling som gjort att Sverige är det land i Europa där ojämlikheten ökar mest. 

Vi behöver en politik som tar ställning för ett samhälle som håller ihop – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.