Stoppa deportationerna till Afghanistan

Jag har mött unga från Afghanistan sen de kom hit 2015. Kompetenta och studiemotiverade har de anammat demokrati och jämställdhet och vill inget hellre än att vara med och bygga vårt land.

Blivande jurister, socialarbetare, läkare, kockar, designers och bilmekaniker medmera. Men idag är de också livrädda för att inte få stanna, livrädda för att utvisas till ett liv i rädsla och tillbakahållna känslor, livrädda för att bli dödande eller torterade för att de varit i väst, för att de tillhör "fel" folkgrupp, för att de står upp för tjejers lika värde eller för att råka vara på fel ställe vid fel tillfälle.

Våldet drabbar civilbefolkningen, talibaner och IS opererar alltmer och på alltfler platser i Afghanistan. Det är många organisationer som anser att Afghanistan är för osäkert för att den unga skall kunna återvända (en del har aldrig ens bott i landet). Amnesty, Rädda barnen, Röda korset och Svenska kyrkan med flera framför kritik.

Efter mer än ett par år i Sverige har de unga involverats i samhället och blivit till syskon i ”nyfamiljer", spelare i fotbollslag, kompisar i skolor och andra aktiviteter. I fotogruppen som bland andra jag håller i på Röda Sten finns deltagare från Afghanistan, Belgien, Skottland, Somalia och Sverige. Killar och tjejer i en inkluderande blandning. Ingen frågar efter ursprung vi bara fotograferar och har skoj med spännande bilder som resultat.

Idag läggs mycket samhällsresurser till oändliga juridiska processer och handlägganden av asylärenden. Eller till kostsamma förvarstagningar och utvisningar med startkapital som aldrig kommer de unga till godo. Det finns allt fler unga i asyl som inte mår bra och risken är stor att de hamnar snett. När valet står mellan att återvända till en trolig död eller att gå under jorden väljer många att stanna som papperslösa. En personlig icketillvaro och samhällsnegativ spiral. Behovet av vård blir då en nödvändighet både inom psykiatrin och sjukvård men också på behandlingshem för missbruk. När vi inte arbetar med inkludering löper flera en risk att skada sig själva eller bli utnyttjade och hamna i fel sammanhang. Visst vårt system innehåller en struktur som ger vård och behandling som leder till tillfrisknade eller brutna destruktiva beteenden när resurser sätts in. Men låt oss inte göda de som vill utnyttja de unga utan låt oss stället använda våra resurser till att bygga framtiden, till skolsamverkan och vardagsmiljöer. Detta tillsammans med de unga nyanlända som är en framtida arbetskraft och en positiv energi i ett möjligt mångkulturellt Sverige.

Som lärare i svenska som andraspråk på folkhögskola möter jag människor från Libanon, Syrien, Afghanistan, Förenade arabemiraten, Kurdistan, Tanzania, Nigeria och säkert något mer land som jag inte fått med. Unga människor från länder som kanske är i stark konflikt med varandra samsas och konverserar varandra. Vi värjer oss inte för svåra ämnen, jämställdhet, kvinnors rättigheter, HBTQ, olika länders kulturer och konflikter, demokrati och mänskliga rättigheter, med mera. Och vi lyssnar och samtalar genom förståelseglasögon med respekt för allas lika värde. Det fungerar och är så spännande. I vår klass finns blivande fotbollsproffs, ingenjörer, barnmorskor, läkare, kockar, vårdpersonal av olika slag, pedagoger och språkstödjare, socialarbetare och de som ännu ej bestämt sig. Unga från olika länder, en del mitt i en osäker asylprocess. Och ändå så fyllda av studiemotivering och värmande kraft. Jag vill ha denna världen här. Det är en del av vårt samhälle som är här för att stanna. Låt detta bli möjligt utan rädslor och begränsningar.

Idag, måndag 9/4, planeras en deportation till Afghanistan. Runt 30 unga är i riskzonen och befinner sig nu på förvaret i Kållered. Livrädda och ensamma. Vi tog hand om dem i ett drygt år och lärde vad det innebar att leva här i både möjligheter och ansvar. Sedan kastades de ut i en osäkerhet med nya asyllagar och då de fyllde 18 blev fler utan trygg bostad och deras kontakter bröts med både socialtjänst, gode män och ibland också skolan. Idag har nätverket Agape bara i Göteborg ordnat boende hos familjer eller i kyrkorum för runt 500 unga. Kostnaden för detta är minimal. Frivilliga nätverk håller kontakt med unga som återsänts till Afghanistan och samlar in pengar och försöker hjälpa till för en överlevnad där annat utlovat stöd inte finns. Detta är i dag ofta de enda möjliga förutsättningarna för ett liv när unga skickats till Afghanistan.

För er som vill veta mer om säkerhetsläget i Afghanistan titta på Sittstrejken Göteborgs sammanställda info från olika budkavlar. Här finns fakta och källor. Dessa har lämnats varje vecka till Migrationsverket sedan i augusti. Vi som tar fram detta vill visa på att det finns skäl för en generösare flyktingpolitik för asylsökanden från allaländer. Ett tillbaka till tidigare regelverk. Det finns säkerhetsanledningar och skäl att stoppa utvisningar till Afghanistan även inom ramen för de hårdare regelverket. Bortom de känslomässiga band som byggts mellan unga i Asyl och nyfamiljer, vänner, skolpersonal och andra som flätats under denna tid.

Migrationsverket eller staten gör inga uppföljningar på hur det går för dem som skickats tillbaka eller om återvändarstrukturer efterlevs. Vi vet att det inte fungerar som utlovats, vi vet att det frivilliga stödet är nödvändigt och en skillnad för ett liv eller icke liv. Låt inte några fler deportationer bli verklighet.

Gudrun Romeborn