Tvångsblandning? Ja tack!

Första gången jag hörde om förslaget som av vissa kallas för ”tvångsblandning” blev jag lycklig. Äntligen kommer ett initiativ som på riktigt vill ta itu med det trasiga samhälle som är Sverige.

Jag växte upp bland altaner, träpanel och flaggstänger. På varje uppfart stod den senaste Volvomodellen, oftast jämsides bil nummer två. Alla grannar, så långt ögat kunde nå, ägde sina bostäder. Vad en hyreslägenhet var för något lärde jag mig mycket sent i livet, för i mitt område var dessa utrotade.

Min uppväxt utspelades alltså i det idylliska villaområdet; jag växte upp i vad somliga skulle kalla för den svenska utopin. Villa, Volvo och i mitt fall katter. Jag hade allt ett barn kunde tänkas behöva för den goda uppväxten.

Åtminstone är det lätt att tro det när man endast ser ytan. För hela min uppväxt ville jag fly. Jag gjorde allt jag kunde för att hitta vägen ut ur villaområdet. Jag vantrivdes och jag hatade min tillvaro på djupet. Detta eftersom jag var ensam på så många sätt.

I villaområdet är alla lika. Alla jobbar med samma saker, strävar efter samma mål och innerst inne besitter man samma blåbruna värderingar. I mitt villaområde var dock det viktigaste i livet att allt skulle se bra ut utåt, resten spelade ingen roll.

Mina vidgade vyer har gjort att jag inte längre vill fly.

För mig som inte ville bli civilingenjör, som inte drevs av pengar i första hand och som därtill sympatiserade med röda värderingar fanns det inte så mycket att hämta hem av min omgivning. Allt omkring mig kändes enbart generiskt och tråkigt.

Ser jag till mig själv tror jag därför att mitt uppväxtområde hade gynnats av att bli lite mer tvångsblandat. Att ett område inkluderar folk från diverse olika bakgrunder, samhällsgrupper och livsöden ser jag endast som berikande.

När jag började gymnasiet öppnades för första gången dörren ut ur villaområdet. Man kan säga att jag tvångsblandade mig själv och med det fick se världen för vad den var. Plötsligt hade jag klasskompisar från hela stan, och fy vad mycket mer intressant tillvaron blev.

Jag tror att vi måste se på tvångsblandningen med nyktra ögon. Vi lever idag i ett mycket uppdelat samhälle, även fast vi alla är svenskar. Att det däremot känns tryggt att bo med människor ”precis som en själv” kan jag förstå att folk känner. Men jag tror att det är en vanesak snarare än en objektivt sanning.

Vi människor är ju sådana i vår natur. Vi är rädda för det ”främmande”. Jag vill dock hävda att varje gång vi har trotsat denna rädsla har det blivit till det bättre för oss. När man vågar fråga vad främlingen döljer hittar man ofta en ny vänskap.

Det alla i våra villaområden måste förstå är att långgrannen i ”orten” på andra sidan stan är lika svensk som grannen i huset bredvid. Det förenar oss alla i slutet av dagen. På så många vis är vi också redan tvångsblandade, då vi bor inom samma landsgräns. Hur kan man ”tvångsblanda” något som redan är ”blandat”?

Jag tror att alla hade gynnats av lite tvångsblandning i sitt liv. Jag vet i alla fall att jag har det. För mitt liv är så mycket rikare idag än vad det var i villaområdet. Mina vidgade vyer har gjort att jag inte längre vill fly. Idag är jag fri och lever ett intressant liv.

Därför säger jag ja tack till tvångsblandning. Låt inte alla envisa och trångsynta villaägare slå ner detta mycket viktiga förslag, för det är precis vad vi behöver. Låt tvångsblandningen laga detta trasiga land!