Ingen fred utan solidaritet

Världen blir allt oroligare och allt farligare. Krig, klimatkris och växande ojämlikhet förstärks samtidigt som auktoritära krafter steg för steg flyttar fram sina positioner. Vi befinner oss i vår tids avgörande värderingskamp – mellan demokrati och auktoritarism, mellan jämlikhet och oligarki. I grunden handlar det om något större: fred eller konflikt.

Fred är inte bara frånvaron av krig. Det är ett målmedvetet politiskt projekt. Den byggs genom demokrati, rättvisa och samarbete mellan människor och länder. När dessa förutsättningar försvagas, då försvagas också freden.

Nästa år skulle Olof Palme ha fyllt 100 år. Samtidigt är hans idéer om ”gemensam säkerhet” mer aktuella än på länge. De innebär att länders trygghet ytterst inte kan byggas på militär överlägsenhet eller hot – den måste grundas i samarbete, nedrustning och ömsesidigt förtroende. Ingen stat kan i längden trygga sin egen säkerhet på andras bekostnad.

Men utvecklingen går nu bakåt. Den internationella rätten bryts sönder, och ekonomiska och politiska maktintressen tillåts väga tyngre än mänskliga rättigheter och folkrätten. En sådan värld blir inte säkrare – den blir mycket farligare.

I detta allvarliga läge sviktar det politiska ledarskapet. Sveriges utrikespolitik blir alltmer passiv, med ett enögt fokus på egenintresset, närområdet och det militära försvaret. Vår röst har tystnat där vi tidigare talade klarspråk. Oförmågan att stå upp för folkrätten, oavsett vem som drabbas, blir förödande för vår gemensamma framtid.

Samtidigt monterar regeringen ned det internationella utvecklingssamarbetet. Resurser dras tillbaka från aktörer som bemöter den destruktiva utvecklingen och skapar förutsättningar för fred. Det handlar om multilaterala samarbetsorganisationer som lägger grunden för internationellt samarbete, humanitära organisationer som motverkar nöd och civilsamhällesorganisationer som försvarar rättigheter och skapar dialog i konfliktens frontlinjer.

Ytterst är biståndet en investering i vår gemensamma säkerhet: i demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Det är en illavarslande väg. Vår säkerhet kan inte byggas på egennytta och passivitet. Fred kräver politik. Den kräver mod. Och den kräver samarbete över gränser.

Vi ser inte heller några nya initiativ för att förhindra ett storkrig i Europa - inga försök att börja samla länder kring en ny framtida Helsingforsprocess med tydlig utgångspunkt i folkrätten och respekt för alla staters suveränitet och territoriella integritet. En sådan process handlar inte om att acceptera övergrepp, utan om att minska spänningarna och åter försöka skapa långsiktiga spelregler för fred och säkerhet i Europa. Det tas heller inga initiativ för att bryta den dödliga våldsspiralen i Mellanöstern, och det görs inga helhjärtade ansatser att hålla krigsförbrytare ansvariga.

Dessutom försvagas de institutioner som kan bära en annan utveckling. FN behöver reformeras för att spegla dagens värld, med bredare representation och större legitimitet. I en tid när maktbalansen förändras är ett starkt och representativt multilateralt system avgörande.

Sverige måste åter våga ta initiativ, tala klarspråk och prioritera en aktiv diplomati med respekt för internationell rätt. Regeringen måste prioritera FN, investera i konfliktförebyggande insatser och aktivt bidra till att försvara den regelbaserade världsordningen.

Vi behöver också prioritera stödet till civila fredsinsatser, demokrati- och rättighetsaktörer och lokalt utvecklingsarbete. Ytterst är biståndet en investering i vår gemensamma säkerhet: i demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Politik är att vilja, och att våga. När gamla maktstrukturer faller samman öppnas också nya möjligheter. Som det progressiva toppmötet i Barcelona nyligen visade kan också nya allianser växa fram – mellan progressiva krafter i Europa och i det globala syd: allianser som sätter fred, rättvisa och demokrati före kortsiktiga maktintressen.

Men vägen mot en fredligare världsordning börjar inte i regeringskanslierna, utan hos människor. I folkrörelser, fackföreningar och civilsamhället. Hos alla som vägrar acceptera krigen, den starkes rätt och att världen inte kan förändras.

På första maj påminns vi om att våra öden är sammanflätade. Att vår trygghet och vår framtid hänger ihop med andra människors, långt bortom Sveriges gränser. Freden byggs inte av några få. Den byggs av oss tillsammans.