Debatt: Stötande tanke att belöna Putin för oprovocerade blodbadet i Ukraina

Efter nästan 100 dagar av Rysslands ­oprovocerade angrepp på Ukraina ­uppskattar FN att minst 4 000 civila har dödats. Den ­verkliga summan är utan tvekan betydligt ­högre. I en rapport som publicerades på ­fredagen av en grupp oberoende juridiska ­experter dras slutsatsen att Rysslands ­grymheter i Ukraina är liktydiga med ­folkmord. Ändå finns det en växande rörelse i väst som anser att offren måste förhandla med sina mördare och acceptera mer blods­utgjutelse och ockupation i syfte att ge Putin en ”avfart”. Det är en stötande och farlig vanföreställning. 

I ett tal i Davos förra veckan rekommenderade Henry Kissinger att Ukraina skulle kunna avsluta kriget genom att visa ”visdom” och återgå till ”status quo ante”. Ukraina skulle med andra ord avstå från Krim och Donbas som Ryssland redan har tagit över, som belöning för att ha utlöst tre månaders blodbad och orsakat Europas största flyktingkris sedan andra världskriget. 

Realpolitikerna måste förstå att Ukraina inte bara slåss för territorier som i ett brädspel, utan även för de människor som bor där. Namnet Butja, en förort till Kiev, kommer efter bara några veckor för alltid att bli ihågkommet som en plats för avskyvärda krigsförbrytelser som begicks av de ryska ockupationsstyrkorna. Från varje plats som Putins armé har intagit ser vi en skrämmande lista av tortyr, våldtäkter, mord och tvångsförsvinnanden. Civil och kritisk infrastruktur är måltavlor och hela städer som Mariupol har gjorts obeboeliga. En sådan misär har såtts på några få månader – man kan knappt föreställa sig vad som skulle hända under flera år. När ukrainare hör att de måste ”ge upp” territorium innebär det att vi överger våra landsmän. 

Och terrorn slutar inte när ryska styrkor har ”befriat” en stad. Invasionen har aldrig ­handlat om att säkra territorium. Den är en fullskalig social ingenjörskonst av en ­regim som inte tror på en ukrainsk identitet ­eller statsbildning. Videor som lagts upp på ­Telegramkanaler och som filmats i de nu ­ockuperade regionerna Kherson och ­Zaporizhzhia visar skräckslagna invånare som tvingas upprepa tvångsbekännelser och bekräfta att de har ”genomgått en fullständig avnazifiering”. 

Detta groteska experiment påminner om den kinesiska regeringens hjärntvätt av uiguriska muslimer i koncentrationslägren i Xinjiang. Men tydligen måste Ukraina överlämna sitt folk till dessa plågoandar för att uppnå en obefintlig ”förhandlingslösning” med Ryssland. 

Om de tyranniserade ukrainarnas liv inte väcker tillräcklig oro för att vidta åtgärder skulle jag vädja till beslutsfattarnas känsla för pragmatism. Kriget i Ukraina började inte 2022 utan 2014 när ryska styrkor olagligt invaderade och ockuperade Krim, Donetsk och Luhansk, med en blygsam reaktion från det internationella samfundet. 

Har detta försiktiga tillvägagångssätt på något sätt mättat Putins törst efter nya måltavlor? 

Fick västvärldens demokratier en period av fred i utbyte mot att de gav Kreml vad de ville ha? 

Putin har bedrivit en kampanj för global destabilisering och kommer att fortsätta att göra det om han inte får kraftfulla motåtgärder, från att bomba de civila i Aleppo till att använda kemiska vapen på Englands gator och sponsra den vitryska diktaturens våldsamma tillslag mot protester. 

Kompromisser finns inte i Putins tankevärld. Vi vet detta genom det bedrägeri han har utsatt sina egna medborgare för. När Putin ­tillsattes som rysk president år 2000 föreslog han ett effektivt socialt kontrakt med landet – i utbyte mot en stark ekonomi för att dra ­landet ur den postsovjetiska fattigdomen skulle de politiska friheterna begränsas kraftigt. Det som följde var en orgie i kleptokrati där vinsterna från landets rikliga olje- och gasreserver fördes över till elitens bankkonton och spenderades främst i västvärlden. Kontraktet med det ryska folket bröts redan från början, och för att avleda detta har man regelbundet gjort imperialistiska erövringar av grannstater.

Kremls ursprungliga krigsmål var att ockupera hela landet inom några dagar och om de hade lyckats med detta skulle andra länder som Moldavien och Kazakstan med största sannolikhet ha stått på tur. Det kan de fortfarande vara. Belarus har i praktiken annekterats i allt utom namnet. 

Vad Kissinger, vissa europeiska regeringar och andra ber om är en effektiv kapitulation och en försoning som bara kommer att leda till fler säkerhetshot. 

Det kan vara sant att inflationen är en mycket större fråga för väljarna och att störningarna på de globala livsmedels- och energimarknaderna sannolikt kommer att intensifieras under de kommande månaderna. Men om man antyder att detta på något sätt beror på Ukrainas envishet att kämpa för sin överlevnad, snarare än att det är en konsekvens av den ryska flottblockaden av ukrainska hamnar vid Svarta havet som hindrar tiotals miljoner ton spannmål från att nå sin destination, så är det att misstolka det som händer framför våra ögon. Rysslands förslag nyligen om att landet skulle kunna återuppta Ukrainas spannmålsexport i utbyte mot sanktionslättnader borde undanröja alla tvivel om vad som är källan till den nuvarande oron i världen.  

Ukrainare som ställs inför en folkmordskampanj ska inte uppmanas att förhandla om sin existens. De senaste dagarna har jag talat med människorättsförsvarare från Syrien och Libyen, båda länder där ryska styrkor och legosoldater helt ostraffat sår död och förstörelse. Världen kan inte tillåta att Ukraina läggs till på denna lista. Vi kommer inte att vara de sista. De som klär sin cynism med så kallad pragmatism måste gå tillbaka till skolan och lära sig att det enda sättet att besegra en mobbare är att stå upp mot den.