Debatt: Ställ inte rättigheter mot varandra

Nästan var tredje ledamot i EU-parlamentet väntas rösta emot och på andra sätt motarbeta kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Det innebär en fördubbling jämfört med förra mandatperioden, då runt 15 procent räknades som motståndare till kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Det visar en beräkning som RFSU:s europeiska paraplyorganisation IPPF European Network gjort.

Den feministiska kampen har gett resultat sedan Vänsterpartiet och andra föregångspartier började driva frågan i EU-parlamentet. Det är inte längre okej att vifta bort frågor om våld mot kvinnor i politiska sammanhang. Däremot verkar det i flera länder, och på delar av den politiska högerkanten, fortfarande vara helt accepterat att ge sig på hbtq-personers rättigheter. 

En paradgren är också att ställa olika rättigheter mot varandra. De senaste åren har vi med akut tydlighet sett hur religiösa, konservativa och nationalistiska krafter använder grymma, homofobiska kampanjer för att stoppa arbetet för jämställdhet och mot könsbaserat våld. Det tydligaste exemplet kan vi se i de länder som vägrar ratificera Istanbulkonventionen, det viktigaste internationella verktyget vi har för att bekämpa våld mot kvinnor. De gör det framför allt genom att hävda att konventionen ger rättigheter till hbtq-personer och för fram en ”genusideologi”. 

När Bulgarien förra året var EU:s ordförandeland rekommenderade landets regering – lagom till internationella kvinnodagen – att det nationella parlamentet inte skulle ratificera konventionen. Den ortodoxa kyrkan kallade sina troende till dagliga bönemöten mot konventionen. Konservativa och homofoba kritiker menade att konventionen hotade ”traditionella familjevärderingar”, skulle ge samkönade par rätt att gifta sig och dessutom introducera ett tredje kön. Det påstods också att Bulgariens skolsystem skulle tvingas introducera undervisning kring homosexualitet och transfrågor. I Kroatiens huvudstad Zagreb kallades tusentals människor ut på gatorna för att protestera mot konventionen. Liknande motstånd har också dominerat i Slovakien.

Det skulle vara toppen om Istanbulkonventionen faktiskt gav rätt till samkönade äktenskap, en normbrytande sexualundervisning och varför inte ett tredje juridiskt kön. Men tyvärr ger konventionen inte några direkta rättigheter för hbtq-personer. Hbtq-frigörelse och ett liv fritt från våld mot kvinnor bygger dock på att vi lyckas utmana och förändra konservativa och patriarkala genusstrukturer. Något som Istanbulkonventionen faktiskt erkänner och som upplevs som djupt hotande. De som nu angriper Istanbulkonventionen vill varken stärka kvinnors eller hbtq-personers rättigheter. De hatar genusbegreppet och älskar föreställningen om könens inneboende bestämdhet.

Just för att den feministiska kampen och kampen för hbtq-rättigheter hör ihop oroas jag när jag gång på gång hör politiker försöka mobilisera stöd för Istanbulkonventionen genom att ta avstånd från hbtq-personers rättigheter. I flera debatter i EU-parlamentet har förespråkare för Istanbulkonventionen försökt ”lugna ner” motståndarna genom att försäkra att ”det är ingen fara, hbtq-personer kommer inte att få några rättigheter.” Det är en politisk argumentation som definitivt inte hör hemma i min kamp för kvinnors och hbtq-personers rättigheter. I min kamp ställs ingens rättigheter mot en annans.

 Hbtq-personers rättigheter runtom i Europa ser oerhört olika ut. Medan många länder tagit stora kliv framåt har situationen snarare förvärrats i andra länder, med allt hårdare och hetsande kampanjer mot oss.

Så medan jag den här veckan tänker fira hbtq-rörelsens framgångar med buller och bång, smider jag redan planer på hur vi bäst ska stärka kampen för våra rättigheter. Det är en kamp som vi i vänstern kommer att föra över olika gränser – tillsammans mot rasisterna, homofoberna och sexisterna. För om det är något detta EU-val visat så är det att vi är många som hotas av konservativa och högernationalistiska krafter.