Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: ”Som odiagnosticerad autistisk flicka saknade jag språket”

Bild: Louise Halvardsson

Dagens ETC.

Förra veckan skrev Selma Brodrej, apropå att konsthögskolan Valand i Göteborg startar en kurs i autistiskt skrivande, att det autistiska perspektivet redan är väl representerat i litteraturen. Nu svarar en av de ansvariga lärarna på kursen, Anna Nygren.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Jag tänker på språket och autismen. Jag kanske vill säga något om det. Som odiagnosticerad autistisk flicka saknade jag språket. Alla andra barn pratade, jag gjorde det inte. Lärarna sa att min röst aldrig hördes. När jag lärde mig skriva hittade jag ett språk. Skrivspråket är mitt förstaspråk, inte talspråket. Skrivspråket är ett utrymme där jag kan kommunicera om jag vill, men jag behöver inte, jag kan vara med språket och det kan vara nog. Språkets ting är dess existens, dess språklighet är tingen, jag existerar för ljudandet, upprepningen, de allvarsamma lekarna. 

Det autistiska språket (som finns, som jag läser och skriver, som handlar om att hitta punkter av beröring och igenkänning i en blick som inte kommer utifrån) har utforskats inom litteraturvetenskap och sociologi, det är inget som forskningsprojektet ”Autistiskt skrivande – ett modersmål” hittat på. Det är en rörelse som drivs av ett kritiskt ifrågasättande av den neurotypiska normen, men ännu mer av ett begär efter alternativ, begär efter de litterära möjligheter som autismens hypersensitivitet och monotropism kan innebära. 

Det kan sägas att autism är en diagnos som är bunden till just den här tiden – liksom hysteri eller dylikt. Jag vill säga: Men är det i så fall så fel? Ordet autism hjälper mig att förstå att jag har andra begär till världen – liksom andra svårigheter och problem, saker jag inte fattar – det hjälper mig att förstå den enorma maktfråga det innebär att leva i en värld där någon säger vad jag är och känna lättnad över detta och sedan känna sorg och slutligen ta tillbaka. Det autistiska skrivande behövs för att den som saknat röst (till exempel den som inte talar) ska få, eller ta, ett språk. 

Det autistiska skrivandet handlar om att se begränsningar, quirks, freakiga saker, som poetiska tillgångar. Det autistiska skrivandet behövs för den autistiska läsaren och för den autistiska skrivande personen. Det finns såklart massa litteratur som handlar om ”udda personer” utan att de kallas autistiska. Men är det så fel att läsa dem som autistiska? Om det kan hjälpa en att hitta sin flock? Vad skadar det att kalla ett skrivande autistiskt? I en aktivistisk kontext blir det autistiska inte en patologisering, utan en emancipatorisk etikett. Ett sätt att ta tillbaka, att tala genom texten. Det handlar inte om en begränsning, utan om att öppna och spränga just gränser.  

Läs mer