Debatt: Socialtjänsten spelar våldsförövare i händerna

Många kvinnojourer rapporterar om oroväckande många tomma platser i sina skyddade boenden trots att allt tyder på att våld i nära relation har ökat under pandemin. Är de tomma platserna ett tecken på att färre personer behöver stöd? Eller finns det större problem som myndigheterna behöver se över?

De flesta som söker hjälp hos socialtjänsten har nått vägs ände i en fruktansvärd situation, och det är ofta ett sista alternativ. Tyvärr vittnar alltför många av de som kontaktar oss och andra kvinnojourer om brister i bedömningar, ingen eller otillräcklig hjälp och att de hamnar i kläm mellan myndigheter eller kommuner. Att alla ska få sina rättigheter tillgodosedda och att stödet ska vara likvärdigt oberoende av var man bor, borde vara en självklarhet. Tyvärr är det inte det.

Ett talande exempel där vi själva hade kontakt med myndigheterna inträffade nyligen. En ung kvinna tar steget att söka stöd hos socialtjänsten i en av Stockholms stadsdelar efter att ha blivit utsatt för våld. Hon spenderar en stor del av dagen i omfattande polisförhör och i samtal med socialtjänsten som bedömer att hon är i akut behov av skyddat boende. När det sista med flytten ska ordnas, upptäcker de att kvinnan tillhör en angränsande stadsdel. Det är precis efter kontorstid, så socialjouren i den stadsdelen tar över. Då de inte godtar den första bedömningen måste kvinnan själv ringa och återigen upprepa allt hon har gått igenom. Trots hennes berättelse, och den första socialtjänstens bedömning, placerar de henne inte på ett skyddat boende utan ensam på ett vandrarhem utan möjlighet till stöd och med en ökad risk för isolering – en välkänd orsak till att våldsutsatta går tillbaka till sina förövare.

Hur kan två verksamheter göra så olika bedömningar? Och var finns samarbetet dem emellan?

Det finns många bra socialtjänster, och många handläggare som brinner för att hjälpa personer att leva fritt från våld. Men även innan pandemin såg vi en oroväckande trend där kommuner beviljar färre och mindre omfattande insatser jämfört med för bara några år sen. Byråkrati, tidsbrist och ekonomi ser i allt större utsträckning ut att gå före individuella bedömningar och den enskildes behov – och rättigheter. Det bör vara en del av förklaringen till de oroväckande många tomma platserna på landets skyddade boenden. 

I ett land som Sverige ska alla få sina rättigheter tillgodosedda, oavsett var man bor, om man känner till dem eller om man har kraften att kämpa för dem när man går igenom något som kan vara det värsta i ens liv. Att man får hjälp, och vilken slags hjälp man får, ska inte bero på ens adress, kunskap eller förmåga att slåss för sina rättigheter – det är en fråga om rättssäkerhet.

Förutom att det är oacceptabelt att bristerna går ut över människor som befinner sig en akut och våldsam situation, riskerar socialtjänsten att spela våldsförövare rakt i händerna. Förövare gör ofta allt de kan för att förhindra och försvåra för den de utsätter för våld att få hjälp. Svenska myndigheter bör inte bidra till att göra det svårare att få den hjälp man faktiskt behöver och har rätt till.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.