Debatt: Sluta låtsasbehandla våldsamma män

Åtgärder mot våldsutövande män kan inte reduceras till en fråga om polisanmälan och långa fängelsedomar. Självklart ska våldsamma män polisanmälas men de ska dessutom ha behandling, förutsatt att det inte tar resurser från stödåtgärder för våldsutsatta kvinnor. Samhället måste utkräva ett ansvar för det brott som våldet alltid innebär samt ge kvinnorna upprättelse. Mycket kan göras bättre än idag.

Om ca 20 procent av våldsfallen polisanmäls, färre går till åtal och endast ett litet fåtal döms, återstår otaliga våldsmän som slipper undan. Kvinnor vill sällan polisanmäla och en anmälan kan ofta medföra att våldet förvärras. Samtidigt har kvinnor i åratal efterfrågat behandling av våldsamma män, oberoende av om de vill bevara relationen. En man som utövar våld mot en kvinna i en relation brukar upprepa det i en ny relation, om ingenting görs för att förhindra det. 

Socialstyrelsen håller nu på att uppdatera sina riktlinjer och ett förslag är att ålägga socialtjänsten att erbjuda behandling för våldsamma män. Det är naivt. Inte vilken terapeut som helst kan ta sig an en våldsam man och få honom att förändras. Utan gedigen kunskap om våldsrelationer kan situationen förvärras. Att inte skilja mellan terapi, som går ut på att mannen ska må bättre, och en ofta mycket krävande behandling för en varaktig förändring, kan leda till att det utvecklas en oseriös marknad med inkompetenta terapeuter. 

På många håll i Sverige finns däremot seriösa mottagningar för män som utövar våld och där man har uppnått goda resultat. Ett exempel är den ideella föreningen MVU, Mottagningen mot våld i nära relationer, i Uppsala. Men dessa verksamheter måste ständigt söka bidrag och samarbetsavtal med kommunen och andra. Många anställda inom dessa verksamheter arbetar under mycket osäkra ekonomiska förhållanden och under den kapacitet de annars kunde ha. I både Norge och Finland har sedan länge funnits en mer omfattande och välfungerande verksamhet som utvärderats med positivt resultat. Dessa insatser skiljer sig från de program som är vanliga i Sverige, ofta importerade från engelskspråkiga länder, där metoden innebär att en grupp genomgår samma förutbestämda process, lika för alla, utan hänsyn till deltagarnas motivation eller andra väsentliga skillnader. Dessutom inkluderar man ofta män som har en alkohol- eller drogproblematik i samma grupper. Här blir resultaten osäkra. Att få det fysiska våldet att upphöra är inte det svåraste, det psykiska våldet kräver mer omfattande insatser som sällan tillgodoses inom programmen. 

En kompetent ledd verksamhet ställer krav på deltagarna och kan redovisa sina resultat, som noga utvärderas. Där tar man också hänsyn till att våldet oftast berör tre parter: en man, en kvinna och ett eller flera barn. I många fall har kvinnan tagit kontakt för mannens räkning innan han kallas till ett första samtal. Kvinnan (och barnen) får skydd och stöd, och informeras om att mannen får behandling. Mannen måste acceptera detta. Han måste också ställa sig bakom grundläggande värderingar såsom icke-våld och principen om mänskliga rättigheter. Att bevara relationen är inget uttalat syfte med behandlingen – även om mannen önskar det.

De som värnar om kvinnors rätt att leva utan våld har all anledning att noga följa utvecklingen och att kräva redovisning av verksamheter som utger sig för att kunna behandla våldsbenägna män.