Debatt: Sluta fega, Löfven!

I en annan tid presterade ledande socialdemokrater intellektuellt skarpa och framåtsyftande analyser av ekonomisk politik. Inte så längre.

De som på S-kongressen i Västerås ville se en mer expansiv ekonomisk politik och låna till investeringar bemöttes med ett grötmyndigt ”ordning och reda”, följt av det obligatoriska ”vi minns 90-talet”. Kodord tömda på innehåll från den senaste kommunikationsstrategin.

Och givetvis utan namns nämnande. Hade det framgått att bland de som anses vilja ”slarva” och köra 90-talskrisen i repris finns Kjell-Olof Feldt och andra tidigare S-ministrar, LO:s ordförande, flertalet S-märkta ledarskribenter och rader av nationalekonomer från fack, näringsliv och universitet hade argumenten fallit platt till marken.

Triviala frågor som varför det är förnuftigt för hushåll och företag att låna till investeringar, men inte för offentlig sektor besvaras aldrig. Istället byggs argumentationen upp kring fem felaktiga påståenden.

• ”Det finns inga budgettrick som skapar mer pengar”, är Stefan Löfvens invändning mot en lånefinansierad investeringsbudget. Fel. Visst blir det mer pengar. Om varje ny investering enligt ”krona för krona” ska betalas med höjda skatter eller besparingar blir nysatsningarna små. Dessutom motverkas den ökade efterfrågan investeringarna skapar. Om dagens offentliga investeringar lånefinansierats kunde cirka 100 miljarder kronor ha frigjorts för andra satsningar.

• Budgetunderskottet är ”ohållbart”, hävdar Magdalena Andersson. Helfel. Underskottet motsvarar cirka 1,5 procent av BNP. Det finns varken teoretiskt eller empiriskt stöd för att detta är skadligt för ett land med 2,5 procents tillväxt och en offentlig finansiell nettoförmögenhet på 20 procent av BNP. USA:s ekonomi överträffar flertalet europeiska länders och arbetslösheten är hälften av eurozonens. Samtidigt har USA:s budgetunderskott de senaste 15 åren varit i genomsnitt 5,6 procent av BNP.

• Att ”satsa på svensk export” är vägen till lägre arbetslöshet, tror Stefan Löfven. Tokfel. Sverige har redan ett överskott i bytesbalansen på 6–7 procent av BNP. Det innebär att lika mycket kapital, cirka 250 miljarder kronor, lämnar landet i form av utlåning eller direktinvesteringar. Det är genom att investera mer av dessa pengar i Sverige som arbetslösheten minskas, inte genom att öka kapitalutflödet.

• ”Det finns inga gratispengar”, hävdar Stefan Löfven. Faktiskt fel. Kostnaden för ett lån är realräntan, den ”vanliga” räntan minus inflationen. Idag kan staten ta 10-åriga lån till en ränta under en procent. Samtidigt har Riksbanken ett inflationsmål på två procent. När de når halvvägs dit blir realräntan noll, eller negativ. Det blir vad ekonomerna benämner ”gratis att låna”.

• Motståndet mot att låna till investeringar beror inte på ”kameralt tänkande”, utan har ”djupt ideologiska skäl”, säger Stefan Löfven. Fel, fel, fel. Som ett led i krispolitiken införde socialdemokraterna 1937 en separat kapitalbudget för att lånefinansiera investeringar. Och Ernst Wigforss tankar om mer expansiv ekonomisk politik bemöttes av de borgerliga med tal om ”ansvar” och ”krona-för-krona”-finansiering.

Hur det gick till när Ernst Wigforss och Gunnar Myrdals ekonomiska synsätt, politiskt väl förvaltat av Olof Palme, fick ge plats för Magdalena Anderssonismens kamrersperspektiv får historikerna reda ut. Men konsekvenserna ser vi här och nu.

Partiet vill mycket. Jobb, välfärd och klimat. Men räddhågsenhet och kameralt tänkande gör handlingsutrymmet litet. Lösningen blir att med ordfyrverkerier och glada utrop blåsa upp ganska små satsningar. Det går en gång. Eller två. Men snart känner väljarna att det glappar mellan retorik och verklighet. När målet om EU:s lägsta arbetslöshet ska slutredovisas hinner verkligheten ikapp S-ledningen.