Debatt: Skolpolitik utan hjärna och hjärta

Nyligen informerade CSN om att 27 800 gymnasieelever fått sina studiebidrag indragna på grund av skolk. Applåder i massmedia. ”Det är rätt. Kläm åt skolkarna bara!” 

Detta väcker ett antal frågor. Vilka elever skolkar? Varför skolkar de? Vilka effekter får indragningen? Svaren på dess frågor borde ha legat till grund för indragningsbeslutet. Men icke. Här görs några försök att besvara frågorna:

Vilka? Det vi vet är att invandrarelever och elever på yrkesinriktade program är överrepresenterade. Vad vi kan anta är att det inte i någon utsträckning gäller elever med välutbildade föräldrar. Elever som från hemmet fått med sig en god språkförståelse, stöd och motivation att anstränga sig i skolarbetet. Att det snarare gäller elever med föräldrar som har låg utbildning och sämre ekonomi och som därför inte kunnat ge sina barn några av sådana förutsättningar för att lyckas i skolan. 

Varför? Det lär finnas många olika anledningar till att elever skolkar. För många lär det vara så att de inte misslyckas i skolan för att de skolkar utan att de skolkar för att de misslyckas i skolan. Detta kan bero på att de har någon diagnos eller att de bara inte fått tillräckliga förutsättningar när det gäller språkförståelse och tid att tänka. 

Det kan också bero på att de saknat motivation att lära sig. ”Vad fan ska vi lära oss det här för?” är en fråga som jag ofta fått av elever på yrkesinriktade program. De avser då sällan de yrkesspecifika ämnena utan de gymnasiegemensamma ämnena engelska, matematik, historia, samhällskunskap, religionskunskap och naturkunskap. ”Har vi inte redan tragglat igenom dessa ämnen tillräckligt under nio år i grundskolan?” Efter att ha läst igenom SCB:s statistik över de 20 vanligaste yrkena är jag benägen att hålla med dem. Mycket få av dessa elever behöver någon högskoleutbildning för att klara sig i jobbet.

Alla lärare är inte gudabenådade pedagoger. Om en elev upptäcker att hen inte lär sig något under lektionerna så är det rationellt att skolka och använda sin tid till något bättre. 

Effekterna. De skolkande eleverna lär inte lära sig så mycket mer om de tvingas tillbaka till skolbänken. Man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka.

Vi vet att CSN sparar in omkring 30 miljoner om året genom indragningen. Det lär täcka samhällets sammanlagda kostnader för ett par, tre elever från utanförskapet som gör en kriminell karriär. 

De drabbade elevernas familjeekonomier går miste om en dryg tusenlapp om året. Det kan bidra till en svår situation för eleverna. Det är troligt att många elever hoppar av skolan när de blir klandrade både i skolan och hemmet. Att de liksom de närmare 20 000 elever som varje år hindras av betygsspärren att gå ett gymnasieprogram hamnar i ett utanförskap utan skola, utan jobb och utan pengar. Detta i de flesta fall i ett bostadsområde där kriminella gäng har etablerat sig. Att antalet dödsskjutningar, knivmord, narkotikabrott, rån och inbrott ökar i takt med att alltfler ungdomar hamnar i detta utanförskap är knappast att förundra sig över.

Vad ska man då göra för att hindra skolket? Infria löftena att tidigt ge elever kompensation för brister i deras språkutveckling! Slopa betygsspärren och ersätt de graderade betygen med intyg alternativt godkänd/ännu icke godkänd. Låt mottagande utbildningar sköta antagningsrutinerna. Inrätta korta gymnasieprogram där bara yrkesämnena är obligatoriska. Utbilda lärare och variera arbetssätt i skolan så att eleverna finner mening i skolarbetet.

Det var Björklund som visade sin handlingskraft genom att låta CSN dra in studiebidragen för de elever som skolkat. Det är bra när skolpolitiker visar handlingskraft. Men det är illa om handlingskraften är politikernas enda tillgång vid besluten om skolan. Det vet vi nu. Det krävs också kunskap om vad som krävs för inlärning, erfarenhet av arbete med elever, klokhet, inlevelseförmåga och empati. Det krävs både hjärna och hjärta vid skolbesluten.