Debatt: Hur kan ekonomerna missa invandringens alla fördelar?

Under rubriken ”Flyktingvågens pris: Sänkte svensk BNP” i Svenska Dagbladet förra veckan gjordes flera iögonfallande påståenden om flyktinginvandringens effekter på den svenska ekonomin. Dessa påståenden har sedan fått stor spridning på nätet. 

Enligt artikeln utgör flyktingar en ”nettokostnad” för de offentliga finanserna och enligt den nationalekonomiska modell som refereras skulle den stora invandringen på 2010-talet ha sänkt svensk BNP per capita med 1,5 procentenheter, ökat arbetslösheten med 1,5 procentenheter och sänkt sysselsättningsgraden med hela 2 procentenheter. Källorna för dessa påståenden är två forskningsrapporter som Konjunkturinstitutet publicerade förra året som en del i regeringsuppdraget att beräkna effekterna av migrationen. 

Det kan noteras att ungefär samma sak sa i stort sett samtliga expertorgan och regeringen för tio år sedan.  

”Vi kommer behöva både låna och spara”, för att finansiera flyktingarna sa Magdalena Andersson i oktober 2015. Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet räknade med fyra raka år med underskott, medan regeringen, OECD och Riksbanken räknade med tre år. Finanspolitiska rådet var mest bekymrat av alla. I sin rapport för 2016 jämrade sig rådet över att ”[d]e ökade utgifterna på grund av asylinvandringen försvagar saldot och försenar återgången till överskott”.

En liten tid senare tystnade dock jämmerlåten. För snart skulle det stå klart att alla fick fullständigt fel. I stället för underskott blev det överskott under hela perioden av ökade flyktingutgifter (2015–2018). Enligt finansminister Andersson skulle flyktingmottagningen tvinga fram stora lån och uppoffringar, men det uteblev helt och 2017 kunde hon konstatera att ”vi har inte lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen, utan vi har betalat av på statsskulden under hela den här mandatperioden”.

Det är därför inte endast en altruistisk handling att ta emot flyktingar, utan också en långsiktigt samhällsekonomiskt rationell handling. 

Samtidigt föll arbetslösheten till den lägsta nivån sedan innan finanskrisen och sysselsättningsgraden blev högre än den någonsin varit under 2000-talet. 

Skälet är att det som var utgifter – ”kostnader” för staten i finansministerns vokabulär – samtidigt var inkomster för kommuner, regioner, företag, nya arbetstagare och för asylsökande. Kommuner och regioner expanderade sin verksamhet, gjorde nya investeringar och anställde fler, medan företagen gynnades av den kraftigt ökade offentliga konsumtionen. De nyanlända gick till de lokala handlarna och köpte mat och kläder för sina små dagersättningar. Detta genererade lokal och regional tillväxt. Den stora flyktinginvandringen skapade på så sätt ett naturligt experiment, som gör det möjligt att studera efterfrågans betydelse för tillväxten och statens finanser. Det var nämligen denna effekt som samtliga expertorgan underskattade.

I någon mån kan man ha överseende med de nationalekonomer som gjorde prognoser som inte slog in för att de underskattade efterfrågans betydelse. Men det är svårt att förstå hur man i efterhand kan publicera en prognos för vad som borde ha hänt för tio år sedan, men som man nu faktiskt vet inte inträffade. 

Det är snarare uppenbart att flyktingvågen inte har haft ett ekonomiskt pris, utan har blivit en vinst genom ökad tillväxt, förbättrad försörjningskvot och underlättad kompetensförsörjning i både offentlig och privat sektor.  

Det leder oss vidare till frågan om effekterna på de offentliga finanserna. Konjunkturinstitutet publicerade även en studie om hur invandring påverkar de offentliga finanserna. Den refereras också i nämnda artikel. 

Konjunkturinstitutets studie visade att utrikes födda idag är nettobidragsgivare till de offentliga finanserna, medan inrikes födda är en nettobidragstagare. Däremot är flyktingar enligt kalkylen alltjämt nettobidragstagare. 

Det finns dock två aspekter att notera om denna sorts studier. Det går för det första inte att härleda tillväxteffekter av dessa kalkyler. Kalkylerna visar omfördelning inom välfärds- och skattesystemen, inget annat. För det andra visar dessa kalkyler varken kostnader eller möjliga besparingar som skulle följa av lägre flyktinginvandring. Lejonparten av det minustecken som uppstår för gruppen flyktingar i kalkylen orsakas nämligen av att de har lägre inkomster än genomsnittet. Det gör att de betalar mindre skatt än genomsnittet. Där blir det ett minus i dessa kalkyler.

Men detta beror i sin tur på att flyktingar är överrepresenterade i arbetarklassen och därmed har lägre löner och löper större risk för arbetslöshet. Så vad de här kalkylerna i själva verket antar är att arbetare – lokalvårdaren, städaren, fastighetsskötaren, vårdbiträdet – är kostnader för samhället eftersom de har låga löner. Det är befängt och om påståendet formulerades så skulle ingen acceptera det. Men det går bra när vi talar om invandrare. Kärnan är dock att de arbeten som dessa asylinvandrare utför, skulle ha utförts även om det inte funnits några asylinvandrare i det här landet. Minustecknet i kalkylen skulle då bara flyttas till någon annan grupp. ”Kostnader” som härleds ur dessa kalkyler finns därför inte i verkligheten, varför det inte heller finns någon besparing att göra. 

Vad vi däremot vet är att många av dem som kom hit som flyktingar idag jobbar i äldreomsorgen, hemhjälpen och på våra sjukhus. Som SCB visat är sysselsättningsgraden för de ensamkommande som anlände 2015 idag mycket högre än för inrikes födda i samma ålder. Vidare är mer än vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen utrikes född. Det är därför inte endast en altruistisk handling att ta emot flyktingar, utan också en långsiktigt samhällsekonomiskt rationell handling.