Debatt: Sverige behöver Hassan

Jag önskar att jag kunde säga att jag ofta simmar i Frihamnen. Men även om jag faktiskt var den första göteborgaren som badade i Jubileumsbadet vid invigningen – ett faktum jag brukar skryta ohämmat om – har jag inte varit så flitig gäst därefter som jag önskat. Två jobb och sex barnbarn innebär att denna personliga lyx bortprioriterats. Men, när jag väl har varit där, så har han varit där också. 

Hassan. Han minns säkert inte mig alls, men jag minns väl hur vi skrattade tillsammans när jag en dag förra året äntligen bestämt mig för ett rejält vinterbad och hade alla attiraljer med: våtdräkt, dry socks, långa yllekoftan till efteråt, varmt ingefärsté… bara för att konstatera att hela simbassängen var en isyta. Det var ett härligt gemensamt skratt, och när vi skrattat klart och jag slog mig ned på mitt sittunderlag och tog fram termosen, tittade Hassan varmt på mig och sa: ”Ja, men nu fick du ju ändå en stund för dig själv.” Utan att jag sagt ett ord om att det var det jag mest behövde tycktes han veta det. 

Vem är då denne Hassan? Förutom Hassan heter han Osman Mohamed och är en 24-årig sim- och seglingslärare som tycker att sex grader i vattnet inte är så kallt – det vet jag från ett av våra samtal. Då var jag övertygad om att han måste vara född i Sverige, hans svenska är helt perfekt, vilket är otroligt imponerande med tanke på att han i själva verket var 16 år då han kom hit från Somalia. Jag minns att jag innan han försvann tänkte att han skulle bli en fantastiskt fin förebild för de barnbarn han föreslog att jag skulle anmäla till seglingsskolan. 

Ja, Hassan är alltså försvunnen, för att undkomma utvisning, vilket Göteborgs-Posten rapporterat om. Utvisning på grund av den skamlösa uppgörelse med Somalia – ett av världens mest korrupta länder – som regeringen gjort, vilken innebär att 100 miljoner ska betalas till landet för att ta tillbaka personer som Hassan. 

Att denna skandal inte fått konsekvenser i paritet med Watergate är för mig ett fullkomligt mysterium. Men även om utvisningen av Hassan har denna unikt barocka grund, är den helt i linje med den politik som nu bedrivs, där även unga personer som kommit till Sverige som barn ska utvisas då de fyller 18. Trots att de har familj och hela sitt liv här. 

Det är djupt omänskligt. Även om man skulle se detta ur ett rent ekonomiskt perspektiv, är det rent vansinne. Sverige har satsat på dessa personers utbildning bara för att sedan slänga bort sin investering. Och dessa personer behövs: kommunerna protesterar mot politiken, vilket två forskare nyligen framförde på Dagens Nyheter Debatt, just därför. 

I takt med att protesterna mot tonårsutvisningarna ökat, med en stor demonstration i Stockholm häromdagen, tycks själve Jimmie Åkesson sett sig nödgad att krypa till korset. Göteborgs-Posten rapporterade nyligen att SD-ledaren var ”öppen för att få till en lösning för ungdomarna som drabbats av Tidö-regeringens politik”. Det är i så fall på tiden, men det är inte bara ungdomarna som drabbas – det är vi alla. 

För vi behöver dem. Inte bara deras arbetskraft, inte bara i äldrevården. Vi behöver deras drömmer, deras sånger, deras begåvning, deras poesi. När jag tänker på Hassan, och på tonårsutvisningarna, hör jag min gamle latinlärares nasala röst: ”Margaritas ante porcos.” Pärlor för svin. Nej, jag menar inte att jämställa våra folkvalda med svin, det är en retorik jag gärna håller mig långt borta ifrån. Men något i blindheten, i oförmågan att se det som ligger framför ögonen, att se det värde det har. Så, kära folkvalda: gör inte grismisstaget.