Debatt: Är Vänsterpartiet verkligen redo att sitta i regering?

Vänsterpartiet vill medverka i en rödgrön regering efter valet, och det har uppstått en diskussion om ultimatum och röda linjer. Vissa menar att Vänsterpartiet med sitt agerande snarare riskerar att Socialdemokraterna pressas att gå åt höger, andra menar att regeringsfrågan är något som bäst löses efter valet när mandaten är fördelade, eller att det finns sakfrågor emot att V skulle ingå.

Jag själv kan nog se 99 skäl till att V inte bör ingå i en regering. Det är dock tämligen ointressant, eftersom jag ju inte är vänsterpartist och inte kommer rösta på partiet. Att de som röstar på V inte ska se partiet göra vad de kan för att få genomslag, vore väldigt märkligt. Även om både Magdalena Andersson och jag tycker att det bästa vore att V viker ner sig, så är det ett svårt krav att ställa på ett annat parti. V äger sina mandat.

Vänsterpartiets röda linje är egentligen tämligen anspråkslös. Deras besked är att de vill ingå i en regering om de ska ge stöd åt en regeringsbildare. Det enda parti som inte har ett sådant, högst rimligt krav, är Centerpartiet. S och M har dessutom en outtalad (eftersom den ses som självklar) röd linje: att vara regeringsbildare.

V förefaller ha gjort ett arbete för att förbereda sig på regeringsmedverkan. Partiet har genomfört en utbildningsinsats, regeringsskola, och har utsett en äntringsstyrka. Ett förankringsarbete bland medlemmarna har gjorts för att förbereda. 

Man har dessutom med all tydlighet klargjort för den samlade oppositionen att V inte kommer att vara passivt stödparti, utan ska ingå i en rödgrön regering. Därtill finns förstås politiska prioriteringar som man vill ha genomslag för, som slopad karensdag och höjd skatt för höginkomsttagare.

Alla förberedelser är bra, och en förutsättning för att ett parti ska kunna vara med och styra dit man vill. Men att vara i regering handlar bara till en del om att ha en plan och ett politiskt program att genomföra under mandatperioden. En större del handlar om att hantera frågor och kriser som kommer upp. Ingen vet hur nästa mandatperiod ser ut.

Vänsterpartiet har en tuff resa framför sig.

Anders Borg (M) fick efter valet 2006 hantera en finanskris. Miljöpartiet fick 2015 hantera flyktingkrisen, och ingen visste 2018 att Lena Hallengren (S) skulle stå i politikens centrum och hantera pandemin som socialminister. M-ledaren tillika nuvarande statsminister Ulf Kristersson hade nog inte sett framför sig att hans utrikesminister skulle uttrycka tveksamheter mot USA (i utrikespolitiska deklarationen nyligen).

Vad nästa mandatperiod kommer med vet vi inte än, men att det blir tajtare ekonomiskt och att omvärldsoron tilltar är ingen högoddsare. Regeringsmedverkan handlar oftast om att hantera saker man helst hade sluppit.

Man bör utgå från att politiker och partier menar vad de säger. S och C måste inse att V inte kommer att vika sig i frågan om regeringsmedverkan. Att sitta i regering innebär stor makt. Mängder av viktiga beslut tas, som aldrig når riksdagen. Allt ifrån utredningsdirektiv till tillsättningar och regleringsbrev till myndigheter.

Frågorna som bör ställas är snarare om V förberett sig på det oväntade och det obekväma. Hur kommer de 10 000 första maj-firarna i Malmö att reagera när utrikespolitiken inte är tillräckligt radikal, eller när en andra karensdag införs i ett stort krispaket? När det inte gick att få till en ny värnskatt, eller när matmomsen behöver höjas?

Ju tidigare den samlade oppositionen kan prata ihop sig om mer övergripande riktning desto bättre. Men även Vänsterpartiet har en tuff resa framför sig. Att komma in i regeringen är en sak. Att hantera parallella kriser, ekonomisk osäkerhet och en alltmer konfliktfylld värld, det som nu blivit vardag, är något helt annat.