Debatt: Matmissionen vägrar se på när människor lider

Den 29 januari publicerade Dagens ETC en krönika skriven av Li Kristjansdottir, som arbetar för föreningen Ätbart. Krönikan tog sikte på den verksamhet jag företräder, Matmissionen, samt på ”livsmedelsjättarna”.

Skribenten och föreningen Ätbart har inte varit våra största påhejare – de har under det senaste året ägnat sig åt att komma med flera oriktiga påståenden om vår verksamhet. Påståenden där jag även saknar en tydlighet över vad de ser som alternativ.

Matmissionens drivkrafter är enkla – vi finns till för att lindra matfattigdomen. Vi är samtidigt tydliga med att det är samhällets ansvar och inte vårt (eller dagligvarubranschens) att lösa matfattigdomen. Lindringen är dock viktig när matfattigdomen växer. Verksamhetsidén är att erbjuda billiga produkter till de med en inkomst lägre än Försäkringskassans garantinivåer genom medlemskap i våra butiker, och målgrupper utan inkomst genom matbanksverksamhet. Sortimentet utgörs av donerat funktionellt överskott från företag i dagligvarubranschen.

Vi mäter på olika sätt vad lindringen innebär och ser exempelvis att en majoritet (fler än sju av tio) av våra cirka 30 000 medlemmar upplever minskad ekonomisk stress och kan äta mer frukt och grönsaker. Fler än hälften kan äta protein oftare och ungefär lika många har fått råd med en fritidsaktivitet som ett resultat av medlemskapet. Flera talar även om att den upplevda lättnaden också bidragit till att de nu klarar av att göra en positiv förflyttning i livet, exempelvis nå egen försörjning. Frukt och grönsaker är för övrigt vår mest sålda produktkategori och utgör cirka 30 procent av vår totala försäljning.

Vi har även tillgängliggjort all vår data och vår medlemsbas för forskare inom kost, klimat och sociala värden som bekräftar våra egna mätningar. Kunderna har i regel fått en hälsosammare och mer varierad kost som ett resultat av medlemskapet, med bland annat mindre socker och mer C-vitamin, och klimatmässigt är modellen jämförelsevis mycket stark. De sociala värdena – där vårt kärnvärde är egenmakt – värdesätts även av medlemmarna, där färre än en av tio skulle föredra något annat matstöd.

Därför ser jag inga anledningar till oro avseende det mesta Kristjansdottir pekar ut som risker. Ändå verkar hennes oro vara så stark att hon ser det som nödvändigt att upprepa påståenden om vår verksamhet som helt enkelt inte stämmer.

Jag delar inte heller oron över att donationer leder till överproduktion då vi idag tar hand om ungefär hälften av alla donationer av livsmedel i Sverige och ”räddar” cirka 0,5 procent av matavfallet. Tvärtom ser jag förutom hållbarheten en beredskapsnytta i att produkter hålls i livsmedelskedjan längre och vi når målgrupper som andra kan ha svårt att nå.

Eftersom våra samarbeten lyfts vill jag också peka på några saker. Det finns inget ”Matjättarnas Matmissionen” – verksamheten drivs av sju lokala ideella organisationer utan vinstintresse och inget företag har något ägarintresse. Donationerna kom under 2025 från ett hundratal företag. 

Internationella erfarenheter visar att positiva ekonomiska incitament och frivillighet leder till de bäst fungerande samarbetena. Med det sagt har jag hittills under tio år inte upplevt ett enda samarbete som har initierats av ekonomiska skäl.

Återstår då den fråga jag inledde med:

Vad är Ätbarts alternativ för de 30 000 människor som idag har tillgång till Matmissionen? Inte i en teoretisk framtid, utan här och nu?