Debatt: Ska vi klara ­klimatkrisen gäller det att ­skydda naturen

Jorden är i kris. Vi har förlorat en tredjedel av jordens våtmarker och hälften av alla koraller – och vi fortsätter att förstöra naturliga skogar i en allt snabbare takt. Ofattbara en miljon arter riskerar att utrotas. Faktum är att forskare menar att vi nu är i inledningen av den sjätte massutrotningen. Det är den första massutrotningen som skulle kunna gå att hejda, eftersom det är vi människor som är grund­orsaken.

Ekosystemen förser oss med mat och färskvatten, skyddar oss från katastrofer och sjuk­domar. Väl fungerande ekosystem är dessutom grunden för vår ekonomi. Ekologi och ekonomi hänger ihop!

Hav, skogar och torvmossar spelar också en viktig roll för att reglera det globala klimatet. De absorberar koldioxidutsläpp och skyddar oss från extrema väderhändelser kopplade till klimatförändringar. Men det kan de bara göra när de är friska. De är naturens eget försäkringsbolag.

Det är därför vi måste ta itu med förstörelsen av naturen och den globala klimatkrisen samtidigt. De är två sidor av samma mynt. Just nu, mellan den 7 och 19 december är regeringsföreträdare från hela världen samlade i kanadensiska Montréal för den 15:e konferensen för parterna i FN:s konvention om biologisk mångfald – även känd som Cop15. 

Bland de många delegaterna på plats finns mina gröna kollegor i EU-parlamentet, Ville Niinistö (Finland) och Jutta Paulus (Tyskland), som följer och deltar i förhandlingarna. Insatserna är högre än någonsin. Vi har kommit till en punkt där vi inte bara måste stoppa den pågående förstörelsen av den levande världen, utan vända den. Vi behöver en stark global plan för att skydda och återställa naturen under det kommande decenniet – en New deal for nature.

Ramverket bör inkludera mätbara mål som skydd av minst 30 procent av världens land, sötvatten och hav till 2030, och globala mål för återställande av natur.

Det är inte första gången som regeringar ställer upp mål för naturskyddet. Men hittills har de misslyckats med att nå dem. Inget av 2020-målen, de så kallade Aichi-målen som man kom överens om i Japan 2010, har nåtts. Faktum är att världen aldrig helt nått några av sina uppsatta mål för biologisk mångfald.

Men även i de fall där Aichi-målen delvis nåddes var de inte alltid effektiva. Länder har etablerat ”pappersparker” utan tillräcklig kontroll och förvaltning.

Därför är en plan för hut vi ska göra lika viktig som väldefinierade mål. Vid Cop15 måste parterna komma överens om just det. Steg som planering, övervakning och rapportering måste vara tydliga från början. Det måste också finnas en tidsplan för dessa steg.

Ramverket måste sjösättas direkt av länderna genom nationella mål, strategier och handlingsplaner för biologisk mångfald. Tillräcklig finansiering är avgörande för genomförandet. Pengar ska främst komma från offentliga källor och tas från alla dagens skadliga subventioner. Offentliga investeringar i bevarande och restaurering av biologisk mångfald är ju inte meningsfulla om länderna samtidigt fortsätter att göra miljöskadliga investeringar som är ännu större.

Samtidigt måste vi tänka på att relationen mellan klimatförändringar och biologisk mångfald inte bara är en fråga om miljö och natur, utan också en fråga om mänsklig rättvisa och ekonomisk utveckling. Många av världens fattigaste och mest utsatta samhällen är de som påverkas mest av klimatförändringar och förlusten av biologisk mångfald, och därför är det viktigt att ta full hänsyn till de mest utsatta i diskussionen om hur vi ska agera.

Ett effektivt skydd av 30 procent av världens land, sötvatten och hav till 2030, vilket är det vi måste sikta på, kommer inte att vara möjligt utan full inkludering av och ledarskap från ursprungsbefolkningar och lokala samhällen.

Generationer av urbefolkningar och lokala samhällen har effektivt skyddat naturen och använt den på ett verkligt hållbart sätt. Om vi vill laga vår trasiga relation till naturen måste vi lära av naturens långvariga allierade och stödja deras ansträngningar att skydda, försvara och återställa deras land och vatten.

Men dessa människors förmåga att skydda naturen är hotad. Under det senaste decenniet har mer än 1 700 mark- och miljöförsvarare mördats, inklusive en extremt stor andel från urbefolkningar.

Vi får aldrig glömma bort att skyddet av naturen börjar med skyddet av urbefolkningarnas rättigheter, försörjning och kulturer. På Cop15 måste deras röster stå i centrum för beslutsfattande, förvaltning och finansiering av naturskydd.

För att uppnå detta måste även EU utföra sina uppgifter. EU-kommissionen har på pappret relativt ambitiösa planer för att skydda och återställa naturen. Om vi vill vara trovärdiga på den internationella scenen måste dessa planer omsättas i handling. Det gäller även respekten för vår egen urbefolkning – där Sveriges regerings agerande varit i många delar skandalöst.

EU:s mål att skydda minst 30 procent av både EU:s land- och havsområden (och strikt skydda minst tio procent av dessa områden) kan inte bero bara på vad olika medlemsländer frivilligt åtar sig. De ska vara bindande för alla länder, precis som det föreslagna 20-procentsmålet för åtgärder för att återställa naturen.

Allt detta hjälper oss också att skydda det globala klimatet och skydda oss från effekterna av klimatförändringar. Det finns inget sätt att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader utan åtgärder för att skydda och återställa naturen.

Den gröna gruppen i Europaparlamentet arbetar för kraft­fulla åtgärder på både global nivå och EU-nivå. Vi kämpar för att vår jord ska vara beboelig för kommande generationer i alla världens länder Det allra viktigaste vi kan göra för att lyckas är att skydda naturen och vårt globala klimat.