Debatt. .

2021-02-19 12:00
Inga-Lisa Sangregorio. Bild: C Sturmark /Janerik Henriksson/TT
Inga-Lisa Sangregorio.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Ska det vara så här vill jag inte leva längre

Inga-Lisa Sangregorio berättar om en vecka där den svenska vårdens brist på samordning, återkoppling och omtanke drog livslusten ur både henne och maken

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Nu är du tillräckligt rehabiliterad för att kunna åka hem” skriver en läkare den 4 februari.

Den tillräckligt rehabiliterade är min 90-årige make, som en knapp vecka tidigare råkade ut för ett svårt fall.

Grannen ringde efter en ambulans som kom ganska snabbt och körde honom till Danderyds sjukhus. På grund av epidemin fick ingen följa med, och under de följande dagarna fick ingen besöka honom.

På Danderyd undersöktes han på akuten, som konstaterade att han bland annat fått en fraktur i vänster axel. Under sjukhusvistelsen drabbades han även av en infektion. Men bara fyra dagar senare ringde en sköterska och förklarade att han skulle skickas hem nästa dag, eftersom han ansågs rehabiliterad.

Problemet var, och är, att det inte var samma människa som en vecka tidigare gett sig i väg till Täby Centrum för några ärenden som han ansåg nödvändiga. Han var definitivt inte ”frisk” då heller, har hjärtsvikt och pacemaker, men han kunde utan vidare gå runt sjön (dryga sex kilometer) och ägnade sig åt komplicerade programmeringar på sin dator, och den hjälp jag behövde ge handlade främst om vissa kontakter, eftersom han är väldigt döv och tyvärr inte varit hjälpt av alla olika hörapparater vi provat.

Nå, nu skulle jag (84 år) sköta den fortsatta rehabiliteringen. Bland annat skulle han gå 300 meter utomhus varje dag. Jag pälsade på honom (han kan inte själv ta på sig en jacka på grund av den brutna axeln eller knyta skorna) och vi började tillsammans gå på vägen. Efter en kort stund stannade han, alldeles grå i ansiktet och med slutna ögon, andades häftigt och gav ifrån sig konstiga ljud. Det märktes att han var livrädd, och jag trodde faktiskt att han var på väg att dö, försökte hålla om honom. Exakt vad som hände vet vi inte, men han berättade senare att han samtidigt som han fått svårt att andas fått en ofrivillig urinavgång (nå, kissat på sig). Vi lyckades ändå ta oss tillbaka och få av honom ytterkläderna. Samma sak, minus urinavgången, hände två gånger på lördagen, en av gångerna då han stod vänd baklänges på översta trappsteget i trappan mellan husets två våningar.

Tidvis är han också förvirrad.

Men han är alltså ”tillräckligt rehabiliterad” och fick en kallelse till ett ortopedbesök på Danderyd. I kallelsen står det bland annat, markerat med ett rosa streck i kanten: ”En röntgenundersökning behöver göras före läkarbesöket. Du behöver själv boka tid för denna.”

Detta ska alltså en svårt sjuk 90-åring med bruten axel och grav hörselnedsättning klara av – mottagningen kan knappast veta att han inte bor ensam. Hur ska han ta sig till Danderyd? Okej, han kan ringa efter en taxi, men eftersom han inte hör är det svårt, och även om han skulle lyckas kan han knappast gå upp till taxin. Och hur ska han ensam kunna ta sig från taxin och följa de krångliga anvisningarna och hitta först röntgen och sen ortopeden? Hur ska han kunna veta hur tidigt han måste boka röntgen? Varför i all världen kan inte ortopedmottagningen boka en lämplig röntgentid så att resultatet är klart före ortopedbesöket?

I går hörde jag honom för första gången säga att han inte vill leva längre om det ska vara så här. Jag känner likadant. Vi är sannerligen inga självmordsbenägna personer: jag har själv gått igenom fyra stora bukoperationer och en tuff cellgiftsbehandling och är tacksam för att sjukvården gett mig nio års extra liv, nio goda år.

Men nu säger jag som min man: ska det vara så här vill jag inte leva längre.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Inga-Lisa Sangregorio 
Journalist och författare. Hon skrev en något längre variant av denna text på sin Facebooksida och den publiceras här med hennes tillstånd.